andra bloggar

Att släppa sargen

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Antar att ni har läst Amandas kloka ord om att satsa eller inte (här och här). Jag läser kommentarerna, tar in tankarna, men vågar nästan inte göra kopplingen till mig själv. För det är precis där jag står – med den ena handen i ett fast grepp om sagen och resten av kroppen i en ansats att ta fart ut på isen.
I januari blir jag färdigutbildad lärare. Skulle kunna skaffa mig ett tryggt lärarjobb, tjäna hyfsat bra och lägga ner alldeles för många timmars övertid i veckan i kunskapens tjänst. Men jag skulle också kunna satsa på den endra delan av mitt liv: skrivandet, som jag under de senaste åren har ägnat mig åt allt mer. Dels som frilansskribent åt tidskrifter, främst med inriktning mot skolan och utbildning. Dels som skribent av skönlitteratur, vilket har resultarat i mitt första bokkontrakt.
Så: vad göra nu? Kasta mig ut i frilansandet på heltid och försöka kombinera de pengainbringande tidningsjobben med det lustfyllda skrivandet av böcker? Eller jobba med det jag har utbildat mig till, och försöka klämma in skrivandet på fritiden?
Det finns absolut inga enkla svar. Det är så många faktorer som spelar in. Jag skulle kunna rabbla upp hundra å ena sidan och lika många å andra sidan. Det har att göra med pengar, familjesituation, boende, ambitioner, drömmar, tillfälligheter, kontakter… Summan av alltsammans kommer alltid att vara ovisshet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i morgon. Det är därför det är så läskigt. Vågar jag satsa allt på en dröm? Har jag vad som krävs? Eller värderar jag pengar, trygghet och regelbundenhet högst?
Jag har varit rädd för att skriva det här på bloggen. Men när jag formulerar tankarna klarnar dimmorna kring min inre kompass och jag ser vartåt nålen pekar. Mot drömmarna. Mot framtiden.
Fy fan vad läskigt.

Med tunnelbanan in i slukaråldern

Liz skrev nyligen ett inlägg på Debutantbloggen där hon funderade kring hur man får unga människor att läsa. Jag delade med mig av mina tankar i en kommentar. Som lärare vet jag att det är svårt att väcka läslust hos någon som mest tycker att böcker är skräp.

Med mina barn måste jag dock ha gjort något rätt. När vi skulle gå av tunnelbanan igår bad jag dottern att stoppa ner boken i väskan, så att hon kunde ta på sig vantarna. ”Vänta, jag ska bara läsa det här” sa hon och ställde sig upp. Gick ut ur vagnen. Fortsatte att läsa. Rulltrappan. Fortfarande med boken i händerna. Ut i de många minusgraderna, några minuters promenad hem. Hela tiden med blicken på orden. Hennes små händer måste ha blivit iskalla i kylan. Men jag kunde inte med att bända bort fingrarna från sitt fasta grepp om boken. ”Jag gillar att läsa” sa hon.

Kreativt kåtslag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Ibland bosätter sig ett pirr i maggropen på mig. Det kommer liksom krypande. En idé, en plötslig ingivelse. Sedan sätter popcornmaskinen igång. Popp. Poff. Poff-poff-poff. Ett inre fyrverkeri tänds. Aktiviteten i hjärnan föder den fysiska sensationen i magen. 
Det var inte helt oväntat att det skulle sätta igång idag, efter möte med förlaget i morse och en fantastisk kväll på Elverket med underhållande Simona, briljanta Birro och fina bloggerskorna Nina och Pernilla. På tunnelbanan på väg hem kom pirret. Nu poppar det för fullt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det här kommer att hålla mig vaken länge i natt. Poff. Pang.
Våga drömma stort, sa Birro. Jag vågar. Och i ett kreativt kåtslag känns allt möjligt.

Måndag

Förmiddag: Möte med förlag och illustratör ang. boken om Adam.

Eftermiddag: Ta barnen till teaterskola. Fika.

Kväll: Gå på Yourlife-event och se på Simona och Marcus Birro.  (Går dit ensam, så det vore kul att träffa andra bloggare. Skrivarmamma? Nina?)

Det känns skönt att ha klarat av NaNo, annars hade jag behövs klämma in ett skrivpass på 1667 ord också. Nu behöver jag ”bara” pilla i redan skriven text.

Läsvärda blaskor

Jag är riktigt kräsen av mig när det kommer till tidningar, och går hellre till bibblan och läser en årgång i taget istället för att prenumerera. Språktidningen är dock en av de få tidningar jag faktiskt vill ha hem i lådan. Nytt nymmer kom igår och det fanns mycket läsvärt, bland annat en artikel om vilket språk syskonen i flerspråkiga familjen väljer att prata med varandra. Intressant för mig som lever i en sådan familj!

Nya tidningen Yourlife är jag tveksam till. Lite för mycket sälj av kringprodukter, till och med inuti artiklarna. Sånt gillar jag inte. Men i nya numret som kom idag finns en julrysare av Amanda Hellberg som kallas  ”vår nya spänningsdrottning”. Det blir min kvällslektyr denna snöiga vinterdag.

Glupsk, ilsken eller förrädisk?

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nathan Brandsford bloggar inifrån den amerikanska bokindustrin och brukar ge många bra råd. Idag skriver han om romanskrivandets mödor: The Nine Circles of Writing Hell.
Vem känner igen sig i alla steg? Jag befinner mig nu någonstans mellan Gluttony och Greed med mitt NaNo-manus. På väg mot Anger, alltså…

Tänk att ha en författarmentor

Jag har precis skickat iväg ett mejl till min handledare för uppsatsen och sitter nu och väntar på svar.
Det slog mig hur underbart det skulle vara att ha en handledare för det andra skrivandet också. Tänk att kunna skicka iväg ett mejl och fråga: Du, den här typen som bara går runt och är småsur i min historia, kan jag stryka honom helt ur handlingen? Eller: Nu har jag kört fast helt, vad ska jag ta mig till?!?

Givetvis man kan inte jämföra akademiskt skrivande med skönlitterärt. Det akademiska har sina regler och riktlinjer som måste följas, medan det skönlitterära gärna får bryta regler och uppfinna nya former. Men ändå: jag kan inte låta bli att drömma om att ha någon som kan svara på alla mina frågor, både om det praktiska och det kreativa.

Tur att det finns så många generösa bloggare som skildrar skrivarlivets våndor och triumfer. Både etablerade författare som beskriver sina processer och alla vi drömmare som försöker få till det. Jag tycker att det är ovärderligt att kunna läsa om alla dessa arbeten in process.  Jag känner ibland en enorm tacksamhet till alla som bjuder på så mycket kunskap om att skriva.

Anneli jämför törsten efter skrivartips med förberedelserna  inför en resa. Det tycker jag är en utmärkt liknelse. För även om ingen av oss vet hur nästa stycke i vår historia kommer att se ut, så kan vi skaffa de bästa redskapen och insikterna för att det ska bli så bra som möjligt.

Ett pris

Tack Titti för den här fina utmärkelsen! Det är alltid lika roligt med uppmuntran och uppskattning.

Reglerna är som följer:

  1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
  2. Kopiera prismärket till din blogg.
  3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
  4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Inte helt enkelt, men här kommer tre författaren som har betytt mycket för mig:

Sylvia Plath – under en period i gymnasiet läste jag allt jag kom över av eller om Plath. Det började antagligen med The Bell Jar, men starkast intryck på mig gjorde de många brev hon skrev hem och som publicerades i volymen Letters Home.

Ett liknande intryck gjorde Sonja Åkesson på mig, med sina poetiska och träffande beskrivningar av en kvinnas vardag. Precis som med Plath finns en brevvolym som jag läste under gymnasiet och som jag fyndade på bokmässan, där hon och vännen Bengt Martin utbyter tankar om livet.

Till sist ska en man få vara med: Stig Dagerman. Jag hittade hans novell Att döda ett barn i någon samlingsvolym hemma hos mamma och pappa när jag var yngre. Blev betagen. Sedan läste jag hans poesi. Köpte ett kassettband där han själv läser sina dikter. Är fortfarande helt såld. Vilken begåvning.

För den som vill tolka mina val finns det nog mycket att hämta. Tragiska livsöden, melankoli och en litterär mångsidighet som tilltalar mig.

Nu ska priset skickas vidare till fem bloggare som förtjänar det. Alltid lika svårt. Därför väljer jag att skicka den vidare till alla bloggare som skriver på romaner, barnböcker eller noveller med förhoppningen om att en dag bli utgivna. Tack för att ni delar med er av framgånger och motgångar, och för att jag får vara med i den fina författarwannabe-gemenskapen!

Bokgeografi Mexiko

Jag ska erkänna att jag har gått och väntat på att Enligt O:s bokgeografi ska hamna i Mexiko. Nu är det äntligen dags. Eftersom jag är gift med en mexikan och har bott och rest en hel del i landet vill jag naturligtvis berätta om mina litterära upplevelser därifrån.

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Mexiko eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Bara en? Okej, då får det bli Arrácame la vida (Tag mitt hjärta, tag mitt liv) av Ángeles Mastretta. Med humor, uppriktighet och några äkta mexikanska svordomar skildrar Mastretta en ung kvinnas liv i Mexiko under 1900-talets första halva. Catalina är bara 15 år när hon träffar den betydligt äldre Andrés, som är general. De gifter sig och Catalina tvingas lämna barndomens naivitet och anta en hustrus ansvarsbörda. En briljant skildring av en kvinnas liv i en machistisk tid. Fast det var flera år sedan jag läste den lever vissa scener fortfarande kvar i mig. En sann läsupplevelse (i alla fall på originalspråk, vet inte hur översättningen till svenska är).
2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Mexiko. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Då vill jag lyfta fram ännu en kvinnlig författare, Laura Esquivel. Mest känd är hon för sin bok Como agua para chocolate (Kärlek het som chili), men jag vill även rekommendera Malinche, en roman som skildrar en verklig historisk persons liv. Malinche var indianflickan som togs som slav av den spanska konkvistadoren Hernán Cortés på hans erövringståg in i Mexiko. Malinche blev tack vara sina språkkunskaper Cortés tolk och senare även hans älskarinna. Hon tolkade när Cortés mötte motståndarnas härskare och har därför gett upphov till termen malinchista, som på spanska betyder landsförrädare. Esquvels roman är en berättelse om dessa dramatiska historiska händelser ur den unga flickas perspektiv. Vackert skriven och viktig. Läs den på spanska eller engeska!
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Mexiko, som du inte läst, men är nyfiken på.
Under vulkanen av Malcom Lowry är en klassiker som jag har i bokhyllan men ännu inte har gett mig på. Den utspelar sig under De dödes dag i skuggan av vulkanen Popocatépetl. Eftersom jag har bott i de trakterna förväntar jag mig igenkänning och en storslagen litterär upplevelse. Risk för besvikelse med andra ord, kanske är det därför jag inte har läst den ännu.