andra bloggar

Skriver en ansökan…

till SVFF just nu. Skrev tidigare ett inlägg på Debutantbloggen om detta. Ska bli intressant att se vad som händer. Det skadar ju inte att försöka. Tänk om jag faktiskt får en slant att försörja mig på medan jag skriver fler – och längre! – böcker.

I morgon blir det bloggstafett om Bokmässan på initiativ av Enligt O. Mitt bidrag publiceras klockan 16.

Nedräkning till bokmässan

Snart är det bokmässa igen! Igår damp det ned ett kuvert i min brevlåda med presskort, eftersom jag ska bevaka några seminarier för en tidning.  Det börjar bli dags att lägga upp en plan. Vilka andra seminarier får jag inte missa? Vem vill jag träffa? Vilka förlag är mest intressanta?

Jag har redan bokat in några träffar med personer som jag bara känner via bloggar och Twitter. Men det vore jättekul att träffa fler!

Förra året när jag åkte dit kände jag nästan ingen, så när jag fick syn på Skrivarmamma i en monter travade jag fram och hälsade. Hon presenterade mig i sin tur för Simona.  Lite stalker måste man vara!

I år ställer jag in siktet på bland andra Amanda, samt mina debutantbloggskollegor Frida och Oskar. Vem tänker du trava fram till?

Leo + Adam = sant

Äntligen har Malins bok Var ligger Utomlands? släppts. I lördags var det release, men eftersom jag skulle springa Tjejmilen hann jag bara upp som hastigast strax före den officiella starttiden. Malin var strålande vacker och boken var superfin! Nu hoppas jag på att försäljningen går bra och att Leo gör succé.

Kanske kan jag själv åka snålskjuts på Malins framgångar. Bokus tycker att våra böcker passar bra ihop. Det tycker jag också. Tänk om Leo och Adam skulle mötas en vacker dag! Det vore något…

Hur många bloggar kan man ha?

Som om det inte vore nog med allt jobb, bloggar jag åt höger och vänster också.

Om mitt skrivande bloggar jag här och på Debutantbloggen.

Tillsammans med mina klasser här och här – ännu bara skal som ska fyllas med innehåll under läsåret.

Och efter en Twitterkonversation om koftor är jag numera även en av deltagarna på Koftbloggen – en blogg helt och hållet tillägnad koftor! I morgon lägger jag upp min första kofta där.

Och så har jag en till blogg på gång, knuten till ett skrivuppdrag. Lanseras förmodligen inom ett par veckor.

Jag tror jag börjar närma mig gränsen för vad som är hållbart i längden. Finns det kanske något slags världsrekord för flest bloggar?

Nytt kontrakt till bloggare!

Ännu en bloggare verkar ha fått bokkontrakt. Frida är lite hemlig och ger oss inte hela bilden, men jag tror att ett stort och hjärtligt grattis är på sin plats. Är det Desamor (jag älskar titeln!) som äntligen har hittat hem eller något annat manus som fått förlagen att nappa? Du måste berätta mer. Nu!

Uppdatering: Frida berättar att hon har blivit antagen av Frank förlag. Stort grattis! 

Josefin Schygge om sitt skrivande och andra boken

 

Josefin Schygge släppte nyligen sin andra bok Hjärtat power off på Författarhuset och är nu ute på bloggturné. Den här veckan har jag den stora äran av välkomna henne till min blogg.
För en tid sedan fick jag Hjärtat power off i min hand utan att egentligen veta särskilt mycket om den. Efter några sidor kunde jag konstatera att jag verkligen gillade boken. Efter ett par kapitel kunde jag inte sluta läsa.
Hjärtat power off handlar en ung tjejs liv under en riktigt jobbig period. Sofie har förlorat sin pappa och försöker hitta en ny identitet genom att skaffa sig nya kompisar och nya (o)vanor. Hennes mamma fyller tomrummet efter sin man med arbete och ser inte vad som händer med Sofie.
När jag läste boken kom känslor från mig egen ungdomstid tillbaka, något som faktiskt var ganska jobbigt. Inte för att jag har varit med om något som ens liknar det som händer Sofie i boken, utan för att ungdomen för de allra flesta är en jobbig tid i livet. Jag beundrar Josefin Schygge som vågar och lyckas skriva om det. Hon väjer inte för det svåra men gottar heller inte ner sig i det. Hjärtat power off är en trovärdig och varm skildring av en ung människas identitetssökande. Läs den!
Men vem är Josefin Schygge? Jag bad henne berätta lite mer om sig själv och svara på några frågor.
Fullständigt namn: Maria Josefin Schygge
Bor: Huskvarna
Familj: Hundarna, mannen och barnet
Avskyr: Att avsky
Gillar: Utmaningar och potatismos
Beundrar: Mormor, för att hon kan konsten att bara vara det finaste som finns
Intressen: Träna
Dina böcker kommer ut på Författarhuset. Vad är det för slags förlag?
Författarhuset är ett mellanstort förlag som har sitt säte i Västerås. De ger i dagsläget framförallt ut barn- och ungdomslitteratur. Jag fick upp ögonen för förlaget genom ”Zebraflickan” och märkte snart att de är duktiga på att släppa fram debutanter.
Vilken research har du gjort för Hjärtat power off?
Google, är något av min bästa vän när jag skriver. Jag gör helt absurda sökningar mest hela tiden …
Kan du ge något exempel?
De kanske mest uppenbara google-sökningarna är dem som finns återgivna i boken, till exempel på Fentanyl. Jag jobbar ungefär på det sättet. Söker svar på faktafrågor, men jag kan även surfa in på Hemnet för att få uppslag till ett hem (fast då pratar vi ju inte google-sökningar längre).
Vem är den typiska läsaren av dina böcker? Är det någon du särskilt tänker på när du skriver?
Jag skriver inte speciellt för någon, utan vill att böckerna ska kunna tilltala alla utifrån något perspektiv.
Varför skriver du för ungdomar? Vad är det svåraste med det?
Jag skriver de berättelser som kommer till mig. De har hittills kategoriserats som ungdomsböcker. Jag antar att det svåraste med det är att sluta. Sen är det i allt skrivande en balansgång i till exempel dialogerna, vad är trovärdigt? Och att försöka undvika att bli alltför mycket den allvetande och i det här fallet vuxna författaren som ska peka och lägga allt tillrätta.
Hur gör du för att få dialogerna trovärdiga?
Stephen King har bra tips för dialogskrivande i sin ”To write”. Jag försöker få orden att prata för sig själva och inte lägga till en massa ”sa han glatt” och så vidare. Det ska framgå i konversationen och de element som man lägger in kring den hurdan stämningen är. På det sättet blir man även trovärdig. Sen får jag tänka till lite kring hur jag tror att ungdomar rimligen skulle kunna säga olika saker. Det blir en del strykningar av sånt man egentligen bara skriver och inte säger, av alltför många brådmogna kommentarer och så vidare.
Hur ser dina framtidsplaner ur när det gäller skrivandet?
Just nu handlar ganska mycket om att hålla ett öppet sinne för saker och ting. Jag har självklart målsättningar med mitt skrivande, saker jag vill förbättra, mål jag vill uppnå men det är inte det som är mitt fokus. Jag vill skriva, jag behöver skriva – och det som kommer i kölvattnet av det är en bonus. Jag antar att den flummiga slutsatsen av det blir att jag ska fortsätta vara sann mot mig själv.  

Pratar vi om samma sak?

 

Igår hamnade jag mitt i en diskussion på Twitter om språk, kunskap och förståelse.  Jag kunde inte låta bli att lägga mig i. (Diskussionen startade här och jag gav mig in i den här.) Då Twitter inte tillåter några längre utläggningar, gör jag idag en ämnesmässig utvikning här på bloggen. 
För mig är det självklart att språk och förståelse hänger ihop. Språket är mångfacetterat och föränderligt och innehåller oändliga möjligheter för varje individ att uttrycka sig. Men om var och en hela tiden skulle behöva hitta ett ändamålsenligt sätt att uttrycka en viss tanke skulle inte mycket bli sagt. Därför har vi gemensamt kommit överens om vissa konventioner inom våra olika språkliga gemenskaper. Inte medvetet, utan av nödvändighet och tradition.
Läkare som talar med varandra har ett gemensamt språk, liksom frisörer och sotare. Inte först och främst för att stänga ute varandra, utan för att kunna kommunicera om de fenomen som är centrala inom det egna fältet. Om en frisör inte hade ett språk för att beskriva olika typer av hår, olika sätt att klippa och olika frisyrer skulle det bli svårt för denne att prata med andra frisörer, vilket i förlängningen skulle försvåra utveckling av yrkesfärdigheter.
Alla yrkesgrupper måste också kunna kommunicera med personer utanför det egna fältet. Då fungerar inte det specialiserade språkbruket lika bra. En duktig läkare kan inte bara ställa rätt diagnos och finna rätt behandling, utan äger också förmågan att uttrycka sina antaganden och slutsatser på ett sätt som patienten begriper. För det krävs en språklig rörlighet, att kunna säga samma sak på olika sätt. En läkare som klarar av det blir bättre i sitt yrke, skulle jag vilka påstå. Men en läkare som inte kan uttrycka sig vardagligt misslyckas förmodligen med att vinna sin patients förtroende. Och den som inte behärskar det specifika medicinska språket har inte en chans att ens bli läkare. Därför handlar läkarutbildningen, precis som alla andra utbildningar, både om att tillägna sig teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter samt ett språkbruk som möjliggör förståelse och diskussion om dessa teorier.
Tyvärr pratas det väldigt lite om den språkliga sidan av utbildning, särskilt inom naturvetenskapen. Det språkliga lärandet inom olika ämnen förutsätts ofta ske automatiskt parallellt med det teoretiska. Jag träffade en gång en tjej som hade hopas av sina juridikstudier för att hon sade sig ”ha genomskådat att det bara handlade om att uttrycka sig på ett visst sätt”. Jag log för mig själv och tänkte att det är vad all utbildning handlar om – att se och beskriva världen på ett visst sätt, något som möjliggörs av språket.
En biolog och en språkvetare intresserar sig för helt olika företeelser och fenomen. Deras teoretiska begrepp skiljer sig från varandra och har olika inbördes relation. Att bli biolog handlar om att se dessa begreppsliga mönster. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna med detta. Många elever klarar av det utan explicit undervisning, men många behöver stöd i att få syn på de olika språkbruk som kännetecknar olika ämnen. Därför är det också varje lärares uppgift att känna till vilka språkliga drag som är utmärkande för det egna ämnesområdet, samt att rikta eleverna uppmärksamhet mot det.
Det är sannerligen inte lätt. Men om vi inte lyckas identifiera våra egna specialiserade språk och bjuda in andra att delta i dessa språkliga gemenskaper gör vi oss skyldiga till det som Thomas beskriver, nämligen maktmissbruk med språket som verktyg. Den lärare, läkare eller frisör som använder sitt yrkesspråk som ett sätt att utestänga andra från sin kunskap är en dålig utövare av sitt yrke. Men även den som förenklar språket så mycket att inget av de centrala kunskaperna inom ämnet längre går att uttrycka missköter sitt jobb. (Läste det talande uttrycket språkcurla i kommentarerna till det här inlägget.) Istället måste vi sträva efter att stötta varandra att utmana våra egna språkliga begränsningar. Först då kan var och en träda in i nya språkliga gemenskaper med tilltro till den egna förmågan att göra sin röst hörd.
Mer att läsa:  En pedagogik som har synliggjort detta och skapat en modell för att hjälpa alla elever att utveckla ett adekvat ämnesspråk är genrepedagogiken med rötter i Australien. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa något av Pauline Gibbons.

Vilken är din #twistoria?

Det blev ännu en #twistoria på Twitter: 

Stadens ljus bortom bergen. De håller varandras händer, nästan framme. Plötsligt stannar bussen. Poliskontroll. Ögon möts: adjö.

Det är nästan att jag får lust att skriva en längre text om dem. Det här var roligt, gissar att jag kommer att skriva fler #twistorier.  

Nina har också hakat på, men jag tycker att fler borde prova. Vilken är din #twistoria? 

Uppdatering: Och här är ännu en som hängt på, genom att använda sista ordet i min första #twistoria som utgångspunkt för sin egen. Kul!



Skriv en #twistoria

Jenny föreslår att vi ska skriva historier på Twitter.  Reglerna är enkla, jag citerar:

  • Historien ska rymmas inom en tweet, alltså 140 tecken. Ingen fortsättning i nästa tweet. Och definitivt inget fusk med program som gör att du kan skriva fler än 140 tecken!
  • Det ska vara en hel historia, med början och slut och någon slags dramatisk kurva, alltså inte bara en scen eller bild eller liknande.
  • Tagga tweeten med #twistoria.

Det innebär att du har 130 tecken på dig att skriva en historia. Mitt första försök gjorde jag medan jag väntade på tunnelbanan. Det blev denna #twistoria:

Akalla 7min. Hon vill inte vänta så länge. Har inget val. Tuggar. Tvekar. Hör tåget. Ser det. Spottar tuggummit på spåret.Hoppar.

(Ja, jag fuskade med mellanslag för att tjäna några tecken.) 


Sök på taggen #twistoria på Twitter för att läsa fler. Eller ännu hellre, skriv din egen!