författare

Kan en barnbok vara hopplös?

I en av sina  sommarkrönikor i Expressen beskriver Linda Skugge ett möte med sitt förlag. Hon försöker sälja in en barnbok om en flicka ”som ingen vill ha och ingen förstår och som inte har ett happy ending”. Förlaget försöker få Skugge att göra om slutet, göra det mer hoppingivande. Men hon vägrar: ”INGEN knackade någonsin på! Ingen ville vara med mig.”

Hur mötet med förlaget gick får ni läsa själva. Jag kan beundra Skugges integritet, men jag vet inte om jag håller med henne. Visst kan en barnbok vara mörk, men någonstans måste författaren lämna en stimma hopp åt läsaren. (Om jag inte minns helt fel har Johanna Lindbäck sagt detsamma om ungdomsböcker.)  Den bok Skugge själv nämner; Shaun Tans Det röda trädet, innehåller just någonting vackert och fantastiskt i slutet.

Av en händelse läste jag just den boken igår med mina barn och samtalade med dem utifrån en modell jag brukar använda med mina elever (Aidan Chambers!). De hade många tankar om boken och bilderna. De var väldigt engagerade när vi skulle leta mönster och vi jagade röda löv över boksidorna.
När jag frågade vad det röda trädet i slutet av boken möjligen kunde betyda svarade min 7-åriga son: Kärleken.

Det är just det som är det fina med litteraturen. Att den ser och sätter ord och bild på det hemska, svåra och fula i våra liv, men samtidigt får oss att se att det sköna och goda fortfarande existerar någonstans. Att hoppet finns.

Min egen bok som jag ska diskutera med ett förlag snart bygger delvis på en egen erfarenhet, en längtan efter något som aldrig blev. Det är ingen nattsvart bok, men det finns en melankoli i bakgrunden hela tiden. Och i slutet tänds en strimma hopp, både för flickan i boken och för läsare. Jag skulle bli mycket förvånad om förlaget ville att jag skulle ändra slutet. För inte kan väl en barnbok vara helt hopplös?

Ny debut av förlagskollega!

Jag är glad att mitt förlag i år kommer att ge flera personer chansen att debutera som barnboksförfattare. Först ut är Maria Pettersson, som har skrivit boken Är det morgon nu? De fina illustrationerna är gjorda av Petra Szabo, rutinerad författare och illustratör.

Än så länge har jag bara bläddrat i ett smakprov av boken, men jag tycker att den ser jättefin ut. Det tycker även bloggen Barnboksprat som recenserar.

Något av det roligaste med att komma ut på Vivlio är att ens bok översätts till flera andra språk. Den här boken kommer bland annat ut på tigrinja och swahili. Spännande!

Lycka till Maria och Petra!

Häxorna visar vägen

Just nu läser hela familjen den här boken tillsammans. Las brujas av Roald Dahl (Häxorna på svenska). Högläsningen har blivit en gemensam rutin där vi turas om att läsa. Jag dramatiserar gärna och gör olika röster. Sexåringen ljudar sig genom orden och brottas ibland med de bokstäver vars spanska ljud skiljer sig från det svenska. Åttaåringen är lite blyg, men när hon väl läser går det som en dans. Maken läser rakt upp och ner, med fick en uppmaning från barnen att vara med dramatisk idag.

Det brukar heta att man ska läsa sitt eget manus högt, för att höra hur väl det funkar. Jag tycker att det är minst lika viktig att läsa andras böcker högt, i alla fall om man skriver för barn. Det är ofta uppenbart ganska snart vad som funkar och vad som inte gör det. I fallet med Häxorna är det en kombination av ett riktigt bra berättande, fartfyllda scener och ett språk som flyter utan att vara utslätat som gör läsandet så angenämt.

Det manus jag arbetar på just nu har ungefär samma målgrupp som Häxorna. Jag tror att min historia kan bli minst lika läsvärd – nu gäller det bara att få till det där flytet. Inte alls så lätt som att läsa högt, men minst lika roligt.

”40 procent av texten är överflödig”

I senaste numret av tidningen Skriva delar fyra författare med sig av en rad intressanta tips i artikeln ”Ge ditt skrivande en vitamininjektion”. Stewe Claeson säger en sak som jag fastnar särskilt för. Han betonar hur viktig det är att rensa i texten och påstår att ”alla texter är ungefär 40 procent större än de borde vara”.

Nu när jag sitter med ett manus framför mig som ska redigeras kan jag inte släppa siffran 40 procent. Tänk om jag skulle kunna stryka nästan hälften och fortfarande ha kvar storyn. Tanken kittlar. Han har nog rätt, tänker jag. Varje ord i manuset måste ha en ”inre nödvändighet”, det ska inte gå att slita några stycken ur min text utan att den blir förändrad.

Nu återstår bara den knepiga biten: att identifiera de 40 procent av texten som är överflödig.

Bokmässan dag 4

Sista dagen blev en kort dag på mässan. Jag var där en timme tillsammans med Malin för att sälja våra böcker.

Fina Malin och jag. (Sista dagen på mässan är man lite trött.)

Det gick väl sådär, kan man säga. Men några trevliga personer kom förbi och sa hej. Alltid lika roligt att träffas IRL efter bekantskap på nätet.

Sedan lämnade jag Svenska mässan och trodde att bokmässan skulle vara över. Men så sprang jag på Simona på Centralstationen. Vilken snygging!

Men inte ens där tog mässan slut, för på tåget råkade jag i samspråk med den turkmenska författaren Ak Welsapar, en mycket sympaisk man. Han tog fram sin jättetjocka bok och jag visare min jättetunna. Hur det mötet förlöpte får jag dock berätta en annan gång, för nu ska jag förbereda en ny arbetsvecka.


Sov gott, alla underbara människor! Vi ses på Bokmässan 2012 hoppas jag. Då jävlar.

Josefin Schygge om sitt skrivande och andra boken

 

Josefin Schygge släppte nyligen sin andra bok Hjärtat power off på Författarhuset och är nu ute på bloggturné. Den här veckan har jag den stora äran av välkomna henne till min blogg.
För en tid sedan fick jag Hjärtat power off i min hand utan att egentligen veta särskilt mycket om den. Efter några sidor kunde jag konstatera att jag verkligen gillade boken. Efter ett par kapitel kunde jag inte sluta läsa.
Hjärtat power off handlar en ung tjejs liv under en riktigt jobbig period. Sofie har förlorat sin pappa och försöker hitta en ny identitet genom att skaffa sig nya kompisar och nya (o)vanor. Hennes mamma fyller tomrummet efter sin man med arbete och ser inte vad som händer med Sofie.
När jag läste boken kom känslor från mig egen ungdomstid tillbaka, något som faktiskt var ganska jobbigt. Inte för att jag har varit med om något som ens liknar det som händer Sofie i boken, utan för att ungdomen för de allra flesta är en jobbig tid i livet. Jag beundrar Josefin Schygge som vågar och lyckas skriva om det. Hon väjer inte för det svåra men gottar heller inte ner sig i det. Hjärtat power off är en trovärdig och varm skildring av en ung människas identitetssökande. Läs den!
Men vem är Josefin Schygge? Jag bad henne berätta lite mer om sig själv och svara på några frågor.
Fullständigt namn: Maria Josefin Schygge
Bor: Huskvarna
Familj: Hundarna, mannen och barnet
Avskyr: Att avsky
Gillar: Utmaningar och potatismos
Beundrar: Mormor, för att hon kan konsten att bara vara det finaste som finns
Intressen: Träna
Dina böcker kommer ut på Författarhuset. Vad är det för slags förlag?
Författarhuset är ett mellanstort förlag som har sitt säte i Västerås. De ger i dagsläget framförallt ut barn- och ungdomslitteratur. Jag fick upp ögonen för förlaget genom ”Zebraflickan” och märkte snart att de är duktiga på att släppa fram debutanter.
Vilken research har du gjort för Hjärtat power off?
Google, är något av min bästa vän när jag skriver. Jag gör helt absurda sökningar mest hela tiden …
Kan du ge något exempel?
De kanske mest uppenbara google-sökningarna är dem som finns återgivna i boken, till exempel på Fentanyl. Jag jobbar ungefär på det sättet. Söker svar på faktafrågor, men jag kan även surfa in på Hemnet för att få uppslag till ett hem (fast då pratar vi ju inte google-sökningar längre).
Vem är den typiska läsaren av dina böcker? Är det någon du särskilt tänker på när du skriver?
Jag skriver inte speciellt för någon, utan vill att böckerna ska kunna tilltala alla utifrån något perspektiv.
Varför skriver du för ungdomar? Vad är det svåraste med det?
Jag skriver de berättelser som kommer till mig. De har hittills kategoriserats som ungdomsböcker. Jag antar att det svåraste med det är att sluta. Sen är det i allt skrivande en balansgång i till exempel dialogerna, vad är trovärdigt? Och att försöka undvika att bli alltför mycket den allvetande och i det här fallet vuxna författaren som ska peka och lägga allt tillrätta.
Hur gör du för att få dialogerna trovärdiga?
Stephen King har bra tips för dialogskrivande i sin ”To write”. Jag försöker få orden att prata för sig själva och inte lägga till en massa ”sa han glatt” och så vidare. Det ska framgå i konversationen och de element som man lägger in kring den hurdan stämningen är. På det sättet blir man även trovärdig. Sen får jag tänka till lite kring hur jag tror att ungdomar rimligen skulle kunna säga olika saker. Det blir en del strykningar av sånt man egentligen bara skriver och inte säger, av alltför många brådmogna kommentarer och så vidare.
Hur ser dina framtidsplaner ur när det gäller skrivandet?
Just nu handlar ganska mycket om att hålla ett öppet sinne för saker och ting. Jag har självklart målsättningar med mitt skrivande, saker jag vill förbättra, mål jag vill uppnå men det är inte det som är mitt fokus. Jag vill skriva, jag behöver skriva – och det som kommer i kölvattnet av det är en bonus. Jag antar att den flummiga slutsatsen av det blir att jag ska fortsätta vara sann mot mig själv.  

Monstret som vill ut

Och om du gör den investeringen för att ”bli författare” är risken stor att det blir en väldigt dyrbar sådan. Men om du gör det för att du inte har något val,  för att berättelsen – jag höll på att skriva ”monstret” – som försöker att slita sig ut ur dig och som skriker om att få berättas inte längre kan stanna kvar i ditt huvud utan att du blir tokig eller deprimerad.

Ja då ska du skriva din bok. Och som ett resultat blir du en författare.

Fredrik Härén bloggar om vägen från författardröm till drömyrke på Boktipset.se.

Vinn Voors hos O

Enligt O lottar ut ett exemplar av Barbara Voors Islossning och jag skulle gärna vinna. Läste några av Voors tidiga böcker, bland annat När elefanter dansar i samband med en resa till Kenya. Ett par romaner har det också blivit, men de senaste åren har jag inte alls hängt med i Voors utgivning. Vinner jag inte utlottningen får det nog bli några nya bokinköp inom kort.

Vilka författare har ni läst men tappat bort på vägen? 

Framgång ger trygghet

I dagens DN gratuleras Martin Widmark på femtioårsdagen. Han har skrivit ett 50-tal barn- och ungdomsböcker och är den mest utlånade författaren på Sveriges bibliotek, bland annat tack vare de omåttligt populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå.

I intervju säger han två saker som jag inte kan släppa:

Ingen känner igen mig, men mina böcker känner de igen och för mig räcker det alldeles utmärkt. 

och

Framgången ger också en trygghet. När det går tungt gör det ingenting, det är inte hela världen. Det ordnar sig på något sätt. 

Det lägger jag på minnet och använder som målbild. Dit ska jag också, om det så tar mig 20 år.