Att bli publicerad. Del 2: DN:s ungdomssida
@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }
När jag var i yngre tonåren hade Dagens Nyheter en sida för barn- och ungdomar. Vid ett tillfälle sökte de nya ungdomsskribenter och jag skickade in en text. Det var ett utdrag från min dagbok som jag bara hade ändrat några namn i. Kontentan var att föräldrar var jobbiga typer.
Jag blev kallad till ”intervju” på DN:s redaktion. Andaktsfullt steg jag in i det inglasade konferensrummet och slog mig ned vid det ovala bordet tillsammans med två andra hoppfulla unga skribenter. Det enda jag minns är att de frågade om var om vi skulle våga ringa upp kända personer. Jag var ganska blyg av mig på den tiden, men kände mig helt säker på att jag skulle få uppdraget och försökte måla upp en bild av mig själv som självsäker. ”Självklart!” svarade jag nonchalant. Jag sneglade över bordet på tjejen som satt där. Hon såg så liten ut. Det här skulle jag kamma hem.
När telefonsamtalet kom var fick jag veta att jag inte hade blivit utvald. Snopet. Men de ville gärna publicera min text. Efter ett par veckor kunde jag slå upp Dagens Nyheter och se min egen text där, snyggt illustrerad av ett proffs. Bilden föreställde två jättestora vuxna som stod och tjatade från varsitt håll, men min text inklämd mellan dem. Väldigt effektfullt.
Under det kommande året fick jag sedan läsa vad de lyckligt utvalda ungdomarna skrev om på ungdomssidan. En av dem var den där lilla tjejen som hade suttit mitt emot mig vid konferensbordet. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel. Men jag kan i alla fall stoltsera med att ha skrivit för DN.