adam

Adam pratar polska. Och bosniska!

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Om arbetet med att få ett manus antaget är frustrerande och mödosam bjuder den efterföljande processen, den som förvandlar ett manus till bok,  på en rad hissnande upplevelser. 
I mitt fall handlar en av dem att se mina ord i en ny språkdräkt. Eftersom förlaget är specialiserat på tvåspråkiga böcker ska mina svenska ord översättas till fyra andra språk: spanska, somaliska, polska och bosniska. Den spanska versionen skriver jag själv, vilket är lite läskigt. (Mer om det en annan dag).
Övriga versioner går ut på översättning hos proffs. Nyss fick jag veta att två av språken är klara. Min berättelse om Adam finns nu på polska och bosniska. Än så länge har jag bara fått titlarna:
Nie drap się, Adasiu! (polska)
Ne češi se, Adame! (bosniska)
Någon som kan gissa den svenska titeln?

Första mötet med läsare

Idag mötte min bok sina allra första läsare. Att kalla dem läsare är kanske inte är riktigt rättvisande, de var snarare lyssnare.

När jag kom till sonens förskola för att hämta honom kom en i personalen fram och sa: ”Du, den där boken, kan jag inte få läsa den?!” Jag råkade ha med mig illustrationerna i väskan, så jag slog mig ned vid bordet där några barn satt och åt mellis och började läsa.

Framför mig hade jag två fina små människor som satt och slevade i sig yoghurt. De var inte mer än två äpplen höga och sa inte så mycket. Men när jag höll upp bilderna och började läsa spärrade de upp ögonen och lyssnade andaktsfullt på mina ord. Bakom dem stod två fina fröknar och lyssnade lika intresserat.

När sista bilden var visad la jag ner mina papper i väskan.  ”Gillade ni boken?” frågade jag. De små fina yoghurtkladdiga blöjbarnen log stort och nickade. Den nyfikna fröken som bad mig läsa från första början klappade mig på axeln och sa ”Det här kommer att slå!” Jag hoppas hon har rätt.

Jag tänker på refrängen

Jag rimmar och det är inga julklappsrim. Nej, jag filar på en liten spin of-produkt som hör ihop med min bok. Inspirerad av det ymniga korsbefruktande mellan olika konstformer som förespråkas i Booklife kom jag på den briljanta idén att skriva en sång, som spinner vidare på ett framträdande tema i boken om Adam. 

Just som jag kom på idén, på väg till tunnelbanan, kom en bekant till mig fram och hälsade. En bekant som råkar vara kompositör. Så jag började genast yra om min bok och illustrationer och sånger och nu har vi bestämt att vi ska skriva en sång ihop. Så kan det gå.

Och sången ska rimma. Det är inga problem, jag är ganska bra på att rimma. (Brukade skriva limerickar om mina klasskamrater i gymnasiet.) Mitt största problem just nu är att jag inte kan bestämma mig för vad som ska vara vers och refräng.

Fina fiskar – och siffror!

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har en vän som ska flytta till Indien. I helgen ringde hon och frågade om vi vill ta hand om hennes fiskar. Det ville vi, så vi åkte dit och hämtade akvariet. Nu är det i ordningställt här hemma. Fiskarna simmar omkring i sitt hem av glas och sprider lugn omkring sig. Ett välkommet inslag i mitt stressiga liv.
En annan ny bekantskap kom via mejl från förlaget. Det är några rader med siffror. Inte så mycket att hänga i julgranen kan man tycka. Men när jag tänker på vilka siffror det är öppnas ett alldeles särskilt rum i mitt hjärta. För det är ISBN-nummer – min boks personnummer. (Fyra nummer,  för att vara exakt, eftersom den kommer ut i fyra olika språkversioner.) Kanske är jag lite väl blödig inför allt som rör min allra första bok, men det känns stort. Det är på allvar nu. Mina ord ska bli en riktig bok, som ska läsas och brukas av folk ute i stora världen. Snart måste jag släppa taget om min bebis. Tur att jag har fiskarna.    

Redigering och högläsning

På mötet igår gick vi igenom Adam-manuset och illustrationerna, uppslag för uppslag. Det resulterade i ett något förkortat manus och ändringar i både text och bild. Det är nästan magiskt att sitta och jobba med manuset tillsammans. Det gör inte bara texten bättre, utan skapar även en gruppkänsla kring boken. Även om jag står för orden, Markku för illosarna och förlaget för det övergripande kan vi ha en öppen dialog om allt. Jag är riktigt nöjd med att vara på ett litet förlag, måste jag säga.

Rent konkret kom vi även överens om vilken bild som ska vara på omslaget samt diskuterade olika pr-strategier. Vissa saker kan bli riktigt spännande om de går att genomföra!

Just nu har jag lagt ut illustrationerna över hela golvet här hemma och sitter och läser texten högt. Det är viktigt att rytmen känns bra. Det värsta som finns är en fin barnbok som har ett språk som inte går att högläsa. Orden måste ligga fint i munnen, inspirera till inlevelse och vara begripliga för ett litet barn!

Måndag

Förmiddag: Möte med förlag och illustratör ang. boken om Adam.

Eftermiddag: Ta barnen till teaterskola. Fika.

Kväll: Gå på Yourlife-event och se på Simona och Marcus Birro.  (Går dit ensam, så det vore kul att träffa andra bloggare. Skrivarmamma? Nina?)

Det känns skönt att ha klarat av NaNo, annars hade jag behövs klämma in ett skrivpass på 1667 ord också. Nu behöver jag ”bara” pilla i redan skriven text.

Får jag presentera: Adam!

Den här lilla killen är huvudpersonen i min kommande bok. Han heter Adam och bor med sin familj i en förort någonstans i Sverige. De här bilderna är grovskisser som gjordes för drygt ett år sedan. Sedan dess har det hänt mycket,  både med Adam och hans omgivning. 

Illustratören heter Markku Huovila. Fler av hans teckningar och målningar finns på hans hemsida. Hur vårt samarbete inleddes berättar jag mer om en annan gång.