Böjlig som trädets grenar
Mitt inlägg om träd fick svar av Per-Daniel Olsson på Twitter:
Jag kan bara hålla med. En vacker metafor. Jag är mycket hellre böjlig som trädets grenar än flexibel.
Läxor – diskussionen fortsätter på Twitter
Läxor är onekligen ett ämne som engagerar många. Gårdagens inlägg lästes av många och diskussionen fortsatte på Twitter. Här är några av de tankar som uttrycktes, lätt redigerade av mig för läsbarhetens skull:
intressant! Jag funderade vidare ang för/emot läxor på http://www.frokenrosenkvist.blogspot.se/2012/07/laxor-eller.html efter diskussion på twitter. Läser gärna mer!
Är det en fråga som går att besvara? Allt beror på vad som läggs in i begreppet, finns bra och dåliga läxor, beroende på syfte. Själv menar jag målen i styrdokumenten bör kunna uppfyllas under skoltid med lärare som stöd…sedan pågår ju lärandet ständigt! Det är viktigt att denna fråga och andra pedagogiska frågor belyses, undersöks, granskas, beforskas och diskuteras!
jag tror att det finns läxor som elever tycker är lustfyllda, meningsfulla och motiverande, det är bra läxor
jag tror också att läxor kan vara kontraproduktiva och ge dåligt självförtroende till såväl elever som deras föräldrar
Ska ta med den här diskussionen till min skola. Vi har också funderat @liaali77 🙂
intressant och viktigt! Läxor lägger i många fall över ansvaret på inlärningen till föräldrarna.
Skrev mitt exjobb på Lärarhögskolan om matteläxor. Titel: ”De e inte de att man ska lära sig…” För övrigt ett elevcitat 🙂 Jämförde elevers tankar om varför de hade ma-läxa med deras lärare syfte att ge den
Liten kvalitativ studie. Tre lärare och några av deras elever. De gav läxor med olika syfte. Befästa kunskap. Utmana duktiga alla skulle hinna lika många tal. Gemensam kunskapssyn för alla tre var fokus på mycket reproduktion/repetition. Elevernas syn på läxan präglades mkt av resp. lärare vilket betyder att lärarens ord/kunskapssyn/åsikter har stor betydelse för hur läxans roll/betydelse/syfte uppfattas av eleven. Generellt visste elever mkt lite om syftet med den specifika läxan.
intressant.själv är jag kluven. läxa för att det inte hunnits med under lektion visar brist på bra undervisning.
läxa för att vidarutveckla ett intesse är något annat. att man fångar upp elevens intresse för nåt o har det som en röd tråd tex. För att motivera måste man göra ämnet intressant.
Beror på syftet, för att befästa eller fördjupa = ok. Men läxor för läxors skull eller tidsbrist = inte ok.
Tack för alla intressanta synpunkter! Jag ser fram emot att följa den fortsatta diskussionen och mitt arbete med artikeln känns nu ännu mer angeläget.
Pratar vi om samma sak?
Igår hamnade jag mitt i en diskussion på Twitter om språk, kunskap och förståelse. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i. (Diskussionen startade här och jag gav mig in i den här.) Då Twitter inte tillåter några längre utläggningar, gör jag idag en ämnesmässig utvikning här på bloggen.
För mig är det självklart att språk och förståelse hänger ihop. Språket är mångfacetterat och föränderligt och innehåller oändliga möjligheter för varje individ att uttrycka sig. Men om var och en hela tiden skulle behöva hitta ett ändamålsenligt sätt att uttrycka en viss tanke skulle inte mycket bli sagt. Därför har vi gemensamt kommit överens om vissa konventioner inom våra olika språkliga gemenskaper. Inte medvetet, utan av nödvändighet och tradition.
Läkare som talar med varandra har ett gemensamt språk, liksom frisörer och sotare. Inte först och främst för att stänga ute varandra, utan för att kunna kommunicera om de fenomen som är centrala inom det egna fältet. Om en frisör inte hade ett språk för att beskriva olika typer av hår, olika sätt att klippa och olika frisyrer skulle det bli svårt för denne att prata med andra frisörer, vilket i förlängningen skulle försvåra utveckling av yrkesfärdigheter.
Alla yrkesgrupper måste också kunna kommunicera med personer utanför det egna fältet. Då fungerar inte det specialiserade språkbruket lika bra. En duktig läkare kan inte bara ställa rätt diagnos och finna rätt behandling, utan äger också förmågan att uttrycka sina antaganden och slutsatser på ett sätt som patienten begriper. För det krävs en språklig rörlighet, att kunna säga samma sak på olika sätt. En läkare som klarar av det blir bättre i sitt yrke, skulle jag vilka påstå. Men en läkare som inte kan uttrycka sig vardagligt misslyckas förmodligen med att vinna sin patients förtroende. Och den som inte behärskar det specifika medicinska språket har inte en chans att ens bli läkare. Därför handlar läkarutbildningen, precis som alla andra utbildningar, både om att tillägna sig teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter samt ett språkbruk som möjliggör förståelse och diskussion om dessa teorier.
Tyvärr pratas det väldigt lite om den språkliga sidan av utbildning, särskilt inom naturvetenskapen. Det språkliga lärandet inom olika ämnen förutsätts ofta ske automatiskt parallellt med det teoretiska. Jag träffade en gång en tjej som hade hopas av sina juridikstudier för att hon sade sig ”ha genomskådat att det bara handlade om att uttrycka sig på ett visst sätt”. Jag log för mig själv och tänkte att det är vad all utbildning handlar om – att se och beskriva världen på ett visst sätt, något som möjliggörs av språket.
En biolog och en språkvetare intresserar sig för helt olika företeelser och fenomen. Deras teoretiska begrepp skiljer sig från varandra och har olika inbördes relation. Att bli biolog handlar om att se dessa begreppsliga mönster. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna med detta. Många elever klarar av det utan explicit undervisning, men många behöver stöd i att få syn på de olika språkbruk som kännetecknar olika ämnen. Därför är det också varje lärares uppgift att känna till vilka språkliga drag som är utmärkande för det egna ämnesområdet, samt att rikta eleverna uppmärksamhet mot det.
Det är sannerligen inte lätt. Men om vi inte lyckas identifiera våra egna specialiserade språk och bjuda in andra att delta i dessa språkliga gemenskaper gör vi oss skyldiga till det som Thomas beskriver, nämligen maktmissbruk med språket som verktyg. Den lärare, läkare eller frisör som använder sitt yrkesspråk som ett sätt att utestänga andra från sin kunskap är en dålig utövare av sitt yrke. Men även den som förenklar språket så mycket att inget av de centrala kunskaperna inom ämnet längre går att uttrycka missköter sitt jobb. (Läste det talande uttrycket språkcurla i kommentarerna till det här inlägget.) Istället måste vi sträva efter att stötta varandra att utmana våra egna språkliga begränsningar. Först då kan var och en träda in i nya språkliga gemenskaper med tilltro till den egna förmågan att göra sin röst hörd.
Mer att läsa: En pedagogik som har synliggjort detta och skapat en modell för att hjälpa alla elever att utveckla ett adekvat ämnesspråk är genrepedagogiken med rötter i Australien. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa något av Pauline Gibbons.
Vilken är din #twistoria?
Det blev ännu en #twistoria på Twitter:
Stadens ljus bortom bergen. De håller varandras händer, nästan framme. Plötsligt stannar bussen. Poliskontroll. Ögon möts: adjö. #twistoria
Det är nästan att jag får lust att skriva en längre text om dem. Det här var roligt, gissar att jag kommer att skriva fler #twistorier.
Nina har också hakat på, men jag tycker att fler borde prova. Vilken är din #twistoria?
Uppdatering: Och här är ännu en som hängt på, genom att använda sista ordet i min första #twistoria som utgångspunkt för sin egen. Kul!
Skriv en #twistoria
Jenny föreslår att vi ska skriva historier på Twitter. Reglerna är enkla, jag citerar:
- Historien ska rymmas inom en tweet, alltså 140 tecken. Ingen fortsättning i nästa tweet. Och definitivt inget fusk med program som gör att du kan skriva fler än 140 tecken!
- Det ska vara en hel historia, med början och slut och någon slags dramatisk kurva, alltså inte bara en scen eller bild eller liknande.
- Tagga tweeten med #twistoria.
Det innebär att du har 130 tecken på dig att skriva en historia. Mitt första försök gjorde jag medan jag väntade på tunnelbanan. Det blev denna #twistoria:
Akalla 7min. Hon vill inte vänta så länge. Har inget val. Tuggar. Tvekar. Hör tåget. Ser det. Spottar tuggummit på spåret.Hoppar.
(Ja, jag fuskade med mellanslag för att tjäna några tecken.)
Sök på taggen #twistoria på Twitter för att läsa fler. Eller ännu hellre, skriv din egen!
Hej Twitter!
Drygt två månader efter att jag dissade Twitter skapar jag nu ett eget konto. Vad som fick mig att ändra uppfattning? Twitterflödet #mel2011 – så mycket roligare att följa än den riktiga tävlingen.
Nu ska jag bara komma på vem jag vill följa och vad jag ska twittra om. Den som vill se hur det går kan spana in www.twitter.com/DrewsenA.
Twittrar ni?
Jag har (ännu) inte fattat tjusningen med Twitter, men eftersom Debutantbloggen finns där har jag blivit tvungen att skriva mina första tweets. (Läs dem på http://twitter.com/debutantbloggen) Jag är dock fortfarande skeptisk.
Använder ni Twitter? Till vad? #prataomdet har fått ett enormt medialt genomslag, men jag tycker att det är otroligt svårt att fatta vad det handlar om bara genom att läsa på Twitter.
Snälla, kan någon förklara grejen med Twitter?