böcker om att skriva

När bomber inte briserar

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

I dagens DN Boklördag skriver Per J Andersson om litterära reseskildringar (hittar inte texten på nätet). Han menar att genren i Sverige har fått en undanskymd roll, till förmån för glättiga artiklar i tidningarnas resebilagor. ”Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resemålsskildringar” skriver han.
Personligen älskar jag att sjunka ner i fåtöljen och läsa en välskriven reseskildring. Om det är någon typ av litteratur jag önskar att jag kunde skriva med flyt och finess är det reseskildringar. tro mig, jag har försökt. En av böckerna i mitt skrivarbibliotek heter just ”Att skriva och resa”. Jag har läst den. Jag har skrivit och rest. Men det blir aldrig mer än korta ögonblicksbilder, möjligen dugliga som krönikor: En livsfarlig taxifärd i Mexiko, en bilresa upp för en vulkans sluttningar, en promenad på en kenyansk bakgata. Att skriva längre resereportage är en utmaning.
Den goda reseskildringen förenar många perspektiv; där finns nuet, platsen, människorna – men också historian, litteraturen och den egna erfarenheten. Det krävs en blick för de små detaljerna – samtidigt också distans för att kunna uppfatta de stora linjerna och sammanhangen. Det kräver i högre grad än skönlitteraturen sanningsenlighet. Hur smakar egentligen en litchifrukt i Kina? Hur känns Indiska Oceanens vatten mot huden? Det går inte att fabricera, här krävs absolut gehör för sinnesförnimmelser och en förmåga att transformera dem till ord, ge dem språk.
Jag tror att en del av svårigheten ligger i balansen mellan att leva och skriva, som jag varit inne på tidigare. För att skriva om ett plats måste man lära känna den, vara närvarande, se. För att den närvaron inte ska förångas till minnesmoln måste de ges form, struktur och ord. Den måste skrivas. Men det går inte att skriva och uppleva samtidigt.
Andersson argumenterar i sin artikel för att reseskildringarna behövs. Bland annat menar han att utrikesrapporteringen lämnar luckor: ”Hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade?”
Det finns en plats på jorden jag skulle vilja resa till, lära känna och skriva om. Men det är en farlig plats, en plats som i omvärldens ögon knappt finns. Det är farligt där. För farligt. Jag är inte beredd att dö för skrivandets skull. Men en vacker dag kanske jag kan resa dit. Då hoppas jag att jag har lärt mig konsten att skriva en god reseskildring.

Oumbärlig guide för blivande författare

Booklife var en av böckerna som låg i mitt paket för några veckor sedan.  Till skillnad från många andra böcker som riktar sig till skrivande människor handlar den inte så mycket om det praktiska hantverket. Istället positionerar författaren Jeff Vandermeer som en kunnig och erfaren vägledare för att blivande och etablerade författare. Det visar sig vara riktigt intressant och jag är ganska säker på att den här boken kommer att hänga med mig under många år framöver som ett slags uppslagsverk.

Vandermeer blandar handfasta råd med personliga anekdoter och röster från författarkollegor. Bokens första del heter Public Booklife och avhandlar allt från övergripande strategier till virtuell närvaro och pr-verktyg. Den är proppad med bra idéer som kan fungera som inspiration till egna projekt. Ibland blir det lite väl mycket självhjälpsbok över det hela, men för det allra mesta ger boken en bra insikt i (den amerikanska) bokbranschens särdrag, vilket kan behövas för novisen.

Bokens andra del heter Private Booklife och handlar till största del om hur man kan förena skrivandet med resten av sitt liv. Hur får man tid att skriva om man jobbar samtidigt? Hur hanterar man refuseringar?Vad händer med författaren som plötsligt blir framgångrik? Mycket intressant här också.

Utöver detta finns en rejäl bilaga med bidrag från andra skribenter om allt från hur agenter jobbar till exempel på marknadsföringsplaner.

Jag skulle råda alla som känner att nu är det nära, snart sitter jag där med ett bokkontrakt, att skaffa boken. Jag har läst den i små portioner för att ta in alla goda idéer och låta dem befrukta mina egna kreativa processer. (I fråga om marknadsföring av min barnbok har ett par idéer redan omsatts i praktik.) Jag tror även att alla andra människor som arbetar med något kreativ kan hitta mycket användbart i den här boken.

Paketöppning

Nio böcker fanns det i paketet. Tre ska jag ge bort, men resten är till mig. Inte mindre än fyra av dem handlar på ett eller annat sätt om att skriva.

Min mamma var här när jag öppnade paketet. Hon tyckte nog att jag var lite knäpp. ”Det är som kokböcker för dig” förklarade jag.  Jag älskar att läsa böcker om skrivande. Om det börjar vattnas i munnen när en kock läser recept så börjar det klia i fingrarna när jag bläddrar i mina nya böcker.

Dagens ordmängd på NaNo blev 1119. Jag bestämde mig för att bara räkna orden jag faktiskt skriver under november, så min 8000 ord långa tjuvstart förpassas till skafferiet tills vidare.

(Untitled)

Jag halkade in på Debutantbloggen där Nene Ormes tipsade om  den här boken: Booklife av Jeff Vandermeer. En bok om hur man kan ”hantera sitt skrivande professionellt”. Jag ska beställa den på en gång. Visserligen har jag redan ganska många böcker om att skriva, men de flesta handlar uteslutande om hantverket i sig, konsten att skriva en bok. Här verkar det mer vara råd om hur man ska förhålla sig till allt runtomkring. ”Jag önskar att jag läst den här boken innan jag började skicka runt mitt manus” skriver Nene på Debutantbloggen. Jag hoppas att boken ska vara till hjälp i min strävan efter att bli publicerad.