språk

”Integrationen börjar på biblioteket”

Foto: Simon Olsson

I våras var jag på författarbesök i Skara och träffade Barakat Aldammad. Han är bibliotekarie från Syrien och kom till Sverige 2014. Numera arbetar han på stadsbiblioteket i Lidköping och ingår i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med mångspråk och nyanlända. Jag blev nyfiken på hans bakgrund och tankar om bibliotekens roll i samhället.

Kan du berätta om din bakgrund?

– Jag är 32 år gammal, är gift och har två barn. År 2008 tog jag min kandidatexamen i biblioteks- och informationsvetenskap från Damaskus universitet. Sedan flyttade jag till Qatar där jag bodde och arbetade i fem år.

Kan du berätta om vägen till ditt nuvarande arbete?

– Att komma till ett nytt land och särskilt ett nytt språk har varit den största utmaning för mig, särskilt när man har med sig erfarenheter och kompetenser men måste börja om från noll. På ett år och åtta månader läste jag in svenska för invandrare (sfi) till och med kursen svenska som andraspråk 3 samt engelska. Men jag är inte någon superhjälte, utan en av tusentals spännande människor som har kommit hit för att bli en del av samhället och bidra med positiva saker. År 2016 arbetade jag som modersmålslärare på en grundskola och sedan bytte jag till det yrke jag tycker mest om och började som bibliotekarie på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Där arbetade jag i två år och lärde mig mycket. Nu är jag bibliotekarie med inriktning på mångspråk på Stadsbiblioteket i Lidköping. Jag jobbar intensivt med mångspråk och är också kontaktperson för Expertnätverk för bibliotekens arbete med mångspråk och nyanlända som Svensk biblioteksförening har skapat.

Hur har du lärt dig svenska så snabbt?

– Medan jag läste svenska var jag praktikant på två olika bibliotek. Det handlar om språket och att samtidigt komma ut på arbetsmarknaden och förstå hur systemet fungerar. Tålamod behöver man ha hela tiden. En annan sak som är viktigt är att tro på sig själv och att träffa positiva människor som kan hjälpa till. Det är den viktigaste faktorn för att lyckas i samhället!

Vad jobbar du med just nu?

– Jag kämpar för att lyfta fram litteratur på andra språk och att varje språk tar plats. Jag vill också hitta sätt och metoder för att integrera folk, vilket är min största utmaning just nu.

Vad betyder folkbiblioteken för nyanlända?

– Biblioteken är en väldigt viktig aktör. Här börjar och fortsätter den första integrationsprocessen! Alla aktiviteter som sker på ett bibliotek kan vara ett stöd för nyanländas väg in i samhället, som att låna en svensk, läxhjälp, delta i en lättläst bokcirkel, språkcafé eller att använda bibliotekens medier. Allt det här kan göras av biblioteken och bibliotekspersonal.

Vad kan biblioteken bli bättre på?

– Oavsett om det är ett stort eller mindre bibliotek så måste folkbiblioteken ge nyanlända ett större utrymme till delaktighet. Man måste bjuda in dem att delta i olika aktiviteter och då behövs en plan för hur det ska fungera. Är det till exempel en bokcirkel? Då måste biblioteket vända sig till målgruppen innan de väljer titlar. Om vi gör så blir det effektivt och ger resultat. Vi måste hitta medier som passar målgruppen och fråga målgruppen om vilka aktiviteter som de önskar ha på biblioteken. Det är en demokratifråga.

Vilken är din favoritbok eller favoritförfattare på svenska och arabiska?

– Jag läser särskilt de böcker som låntagarna frågar mest om, men mina favoritförfattare på svenska är Astrid Lindgren och Fredrik Backman. På lättläst är det förstås Annelie Drewsen och särskilt Dagboken som jag tycker mest om. På arabiska läser jag väldigt mycket. Att läsa på modersmålet handlar om identitet och trygghet. Mina favoritförfattare är Naguib Mahfouz, Ahlam Mostaghanemi, Nizar Qabbani och Adonis.

Läs mer om:

Ladda ner och läs rapporten Bibliotekens arbete med nyanlända från Svensk biblioteksförening!

 

 

 

 

 

 

Det börjar med ett enda ord

– Hej!
Jag står framför en grupp ungdomar som precis ska börja sin första termin i den svenska skolan. De är mellan 16 och 20 år och ska läsa på gymnasieskolans Språkintroduktionsprogram, som närmast liknar sfi för ungdomar.
– Hej! säger jag igen med stor inlevelse.
Ingen reaktion. De förstår verkligen inte vad jag säger.
Det är nu mitt jobb börjar. Släktingarna som har följt med till uppropet har bekymrade veck i pannorna.
– Ska vi verkligen lämna dem här? De förstår ju inget.
– Ingen fara, säger jag. Det kommer att gå bra.
Och det gör det! Till en början är det mest jag som pratar. Med hjälp av gester, dramatik, bilder och ett och annat lexikon gör jag mig förstådd. Men ganska snart börjar även elevernas röster att höras i klassrummet. 
Ibland behövs lexikon.
Det går att tala om det mesta, om det görs med respekt och ödmjukhet inför att alla kan bidra. Språket i sig är inte ett hinder. Det är fyllt av möjligheter att upprätta förbindelser med andra människor, oavsett om vi har tiotusentals ord i vår gemensamma vokabulär eller bara ett. 
Jag har pratat om kvinnlig könsstympning med en grupp nästan helt nyanlända elever från en rad olika länder. De förskräckta minerna i de östeuropeiska killarnas ansikten talade om för mig att de förstod vad vi pratade om. De igenkännande blickarna från de somaliska flickorna likaså. Språket är makt. De behövs för att beskriva även det fasansfulla. Genom att tala med varandra om verkligt viktiga saker kan vi också börja påverka. I det lilla och i det stora.

Eleverna tar makten över orden.

En viktig del i mitt arbete är att låta många röster höras i klassrummet. Förutom elevernas egna röster utgör de skönlitterära berättelserna ett viktigt inslag. I böckerna vi läser tillsammans möter vi människor från andra tider, andra länder, med andra tankar än våra egna. Men vi möter också våra likar. I litteraturen får vi syn på oss själva och varandra. 

Ord och handling.

Att lära sig ett språk är en resa utan slut. Det finns inget målsnöre. Vi är alla på väg och kan erövra nya språkliga verktyg varje dag, om möjlighet ges. Därför är det så viktigt att var och en möter texter, ord och samtalspartners som utmanar och förklarar – varje dag. För den som är ny i det svenska språket är även lättlästa texter en utmaning, en utmaning som utvecklar.

Alltsammans börjar med ett enda ord, som öppnar dörren för alla andra. 
 – Hej!

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Nu vill jag lämna över stafettpinnen till Malin Roca Ahlgren.

Dottern skriver på arabiska

Kolla, vad coolt!

Det är höstlov. Barnen är lediga, men jag har jobb som måste göras. Det betyder att de då och då får klara sig själva en stund medan jag parkerar mig vid datorn. Alldeles nyss var det oroväckande tyst. Vad hade de nu hittat på för bus?

Ingenting, visade det sig. När jag vänder mig om sitter dottern och läser Inte så fort, Adam! i soffan. Hon slår igen boken och kommer fram till mig. Det är den arabiska versionen hon fått tag på. Hon pekar på omslaget.
– Kolla vad coolt Drewsen ser ut!
Jag ser på de arabiska krumelurerna och kan inte annat än hålla med. Det ser coolt ut. Jag inser att jag, som är så språkintresserad, inte har tagit mig tid att undersöka den arabiska skriften i min egen bok. Men dottern, 8 år, har räknat ut vilka av de okända skrivtecknen som motsvarar vårt efternamn.
– Jag ska försöka skriva det! säger hon och hämtar ett papper.
– Vet du vilket språk det är?
– Arabiska, läser hon i ena hörnet och tar fram en penna.
Mitt hjärta blir alldeles varmt. Det är ju precis detta jag skrev om i mitt gästinlägg på Barnboksprat.

Medan dottern betraktar sina mödosamt nedtecknade krumelurer kommer sonen ut från badrummet med blod rinnande från munnen.
– Titta, vilket lös tand jag har!
– Får jag känna? undrar jag.
– Ja, men dra inte ut den.
Jag känner på den och tanden lossnar med detsamma.
Vi skrattar båda två.
Vissa dagar är föräldraskapet oslagbart.

Ett försök att skriva på arabiska… går det att läsa?

Mångspråkig marknadsföring


En rolig sak med att skriva tvåspråkiga böcker är att marknadsföringen måste ske via en många olika kanaler, på flera olika språk.

Vad sägs till exempel om en intervju på finska med Markku Huovila, som gjort illustrationerna till Adam-böckerna? Tyvärr förstår jag inte så mycket mer än mitt eget namn, Adams namn och de olika språken som räknas upp. Men det låter som en trevlig pratstund.

Om du hellre läser bosniska kan du titta in på Skolverkets Tema Modersmål, där det finns en text om Vivlio förlag. En översättning med hjälp av Google translate ger en fingervisning om vad det står.

Nu väntar jag med spänning på rapportering på persiska eller arabiska, som är två nya språk för Adam.

Pratar vi om samma sak?

 

Igår hamnade jag mitt i en diskussion på Twitter om språk, kunskap och förståelse.  Jag kunde inte låta bli att lägga mig i. (Diskussionen startade här och jag gav mig in i den här.) Då Twitter inte tillåter några längre utläggningar, gör jag idag en ämnesmässig utvikning här på bloggen. 
För mig är det självklart att språk och förståelse hänger ihop. Språket är mångfacetterat och föränderligt och innehåller oändliga möjligheter för varje individ att uttrycka sig. Men om var och en hela tiden skulle behöva hitta ett ändamålsenligt sätt att uttrycka en viss tanke skulle inte mycket bli sagt. Därför har vi gemensamt kommit överens om vissa konventioner inom våra olika språkliga gemenskaper. Inte medvetet, utan av nödvändighet och tradition.
Läkare som talar med varandra har ett gemensamt språk, liksom frisörer och sotare. Inte först och främst för att stänga ute varandra, utan för att kunna kommunicera om de fenomen som är centrala inom det egna fältet. Om en frisör inte hade ett språk för att beskriva olika typer av hår, olika sätt att klippa och olika frisyrer skulle det bli svårt för denne att prata med andra frisörer, vilket i förlängningen skulle försvåra utveckling av yrkesfärdigheter.
Alla yrkesgrupper måste också kunna kommunicera med personer utanför det egna fältet. Då fungerar inte det specialiserade språkbruket lika bra. En duktig läkare kan inte bara ställa rätt diagnos och finna rätt behandling, utan äger också förmågan att uttrycka sina antaganden och slutsatser på ett sätt som patienten begriper. För det krävs en språklig rörlighet, att kunna säga samma sak på olika sätt. En läkare som klarar av det blir bättre i sitt yrke, skulle jag vilka påstå. Men en läkare som inte kan uttrycka sig vardagligt misslyckas förmodligen med att vinna sin patients förtroende. Och den som inte behärskar det specifika medicinska språket har inte en chans att ens bli läkare. Därför handlar läkarutbildningen, precis som alla andra utbildningar, både om att tillägna sig teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter samt ett språkbruk som möjliggör förståelse och diskussion om dessa teorier.
Tyvärr pratas det väldigt lite om den språkliga sidan av utbildning, särskilt inom naturvetenskapen. Det språkliga lärandet inom olika ämnen förutsätts ofta ske automatiskt parallellt med det teoretiska. Jag träffade en gång en tjej som hade hopas av sina juridikstudier för att hon sade sig ”ha genomskådat att det bara handlade om att uttrycka sig på ett visst sätt”. Jag log för mig själv och tänkte att det är vad all utbildning handlar om – att se och beskriva världen på ett visst sätt, något som möjliggörs av språket.
En biolog och en språkvetare intresserar sig för helt olika företeelser och fenomen. Deras teoretiska begrepp skiljer sig från varandra och har olika inbördes relation. Att bli biolog handlar om att se dessa begreppsliga mönster. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna med detta. Många elever klarar av det utan explicit undervisning, men många behöver stöd i att få syn på de olika språkbruk som kännetecknar olika ämnen. Därför är det också varje lärares uppgift att känna till vilka språkliga drag som är utmärkande för det egna ämnesområdet, samt att rikta eleverna uppmärksamhet mot det.
Det är sannerligen inte lätt. Men om vi inte lyckas identifiera våra egna specialiserade språk och bjuda in andra att delta i dessa språkliga gemenskaper gör vi oss skyldiga till det som Thomas beskriver, nämligen maktmissbruk med språket som verktyg. Den lärare, läkare eller frisör som använder sitt yrkesspråk som ett sätt att utestänga andra från sin kunskap är en dålig utövare av sitt yrke. Men även den som förenklar språket så mycket att inget av de centrala kunskaperna inom ämnet längre går att uttrycka missköter sitt jobb. (Läste det talande uttrycket språkcurla i kommentarerna till det här inlägget.) Istället måste vi sträva efter att stötta varandra att utmana våra egna språkliga begränsningar. Först då kan var och en träda in i nya språkliga gemenskaper med tilltro till den egna förmågan att göra sin röst hörd.
Mer att läsa:  En pedagogik som har synliggjort detta och skapat en modell för att hjälpa alla elever att utveckla ett adekvat ämnesspråk är genrepedagogiken med rötter i Australien. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa något av Pauline Gibbons.

Ett meddelande från språkpolisen: Tid spenderas inte

Efter att ha läst dagens femtioelfte blogginlägg där någon har ”spenderat dagen i solen” blir språkpolisen i mig upprörd.

Just nu står hon på min axel och teaterviskar: ”Skriv att man inte spenderar tid på svenska. Det enda man kan spendera är pengar. Tid tillbringas. Tid kan också fördrivas, eller möjlighet förspillas. Men aldrig spenderas. Kan du säga det till alla språkförbrytare där ute i bloggosfären?”

”Visst kan jag göra ett försök” svarar jag och pekar på skärmen. ”Titta, nu har jag skrivit precis som du sa. Men ärligt talat tror jag inte att de du menar läser min blogg. I morgon kommer det fortfarande att spenderas dagar på semesterorter och timmar på kaféer. Ska vi slå vad?”

Hon rycker på axlarna och går och gömmer sig igen. Ibland måste man bara få ur sig saker och ting, oavsett om någon lyssnar eller ej.

De svåra valen mellan de och dem

Ibland är det svårt att avgöra om det ska vara de eller dem i en mening. Grundregeln är enkel: Är det fråga om ett subjekt ska det vara de, medan dem används om det är ett objekt. Lättaste sättet att avgöra vilken form är att byta ut orden till ett annat pronomen, till exempel jag/mig. De = jag, dem = mig.

Men det är inte alltid så enkelt. Eva ställde en klurig fråga till mig en kommentar. Titta på följande mening. Ska det vara de eller dem?
”Man bör skriva så av respekt för d… som råkat ut för övergrepp.”
Spontant tänker jag som Eva, att det ska vara dem. Varför? För att man är subjekt och det andra borde vara objekt. Men är det verkligen så?

Nja. Inte riktigt. För i det här fallet är de inte ett pronomen, utan bestämning till ett underförstått substantiv. I det här fallet substantivet personer eller liknande.

Alltså:

”Man bör skriva så av respekt för de personer som råkat ut för övergrepp.”

Men så stryker vi ordet personer och voilà:

”Man bör skriva så av respekt för de som råkat ut för övergrepp.”

Håller ni med?

En längre artikel i ämnet hittade jag här.

Hjälp! Hur säger man?

Jag skulle behöva lite insiktsfulla kommentarer om ett språkligt dilemma. Hur säger man när ett par går i väntans tider när det handlar om en adoption?

X och Y väntar barn.

X och Y väntar på ett barn.

X och Y väntar på barn. 

eller något annat?

Dagens ord

De senaste veckorna har jag lärt mig några nya ord, som har med bokutgivning att göra. Här är tre av dem.

kolofon – slutskrift med uppgift om tryckort, tryckår, boktryckare o.d. i en äldre bok, särskilt en inkunabel. Den ersattes senare av titelblad med motsvarande sakuppgifter. Ordet används även om utförliga sådana uppgifter i mer anspråksfulla nutida böcker.  (Källa: NE)

f-pris – det pris förlaget sätter på boken vid försäljning till bokhandeln. Royalty beräknas på bokens f-pris. (Källa: Författarförbundet)

blurb – ett positivt citat från en författarkollega eller kändis. (Källa: Vi läser)

Okej, det sista var inte nytt för mig, men det är så roligt att det får vara med i alla fall.