barnböcker

Efterapa eller förnya? Om originalitet eller bristen därav.

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Sofia ställde flera bra frågor i en kommentar. Allt som handlar om mitt projekt 1 kommer jag att skriva mer om snart. Jag väntar på ett kontrakt. När det väl är påskrivet kommer jag att kunna vara mer öppen om hela processen och då ska jag berätta hur det gick till när jag kontaktade förlaget och hur vi hittade varandra.
Den andra frågan handlar om hur mycket barnböcker kan likna varandra. Det är något jag funderar mycket på, men inte har något färdigt svar på. (För att få ett svar krävs nog juridisk expertis i varje enskilt fall.) Men här kommer några tankar.
Sofia skriver om bilderböcker med samma tema, som att sova över hos en kompis. Många bilderböcker handlar ju om helt vardagliga saker,  som alla barn är med om. Det måste man kunna skriva om på flera olika sätt. Bara för att en bok handlar om hur det är att gå till tandläkaren betyder ju inte det att det inte finns utrymme för fler. Men den som skriver den andra tandläkarboken, eller den tredje, måste hitta nya vinklar. En upphittad guldplomb i hissen på väg upp till mottagningen? En tavla i taket som drar in besökaren i en annan värld? Sedan utgår jag från (eller hoppas) att förlagsfolket har hyfsad koll på vad som redan är skrivet och reagerar på uppenbara plagiat.
Mitt manus (projekt två) riktar sig till större barn, 6-9 år. Efter att jag började skriva det upptäckte jag att det har väldigt mycket gemensamt med en bok skriven av en svensk författarinna för 20-30 år sedan. Huvudpersonen är i samma ålder och av samma kön, har liknande familjeförhållanden och upptäcker någonting som andra inte vet. Det där någonting är väldigt likt mitt någonting och har en liknande pedagogisk bakomliggande tanke. Min första reaktion var att inte skriva klart. Jag läste den äldre boken när jag var liten och har säker omedvetet hämtat idéer därifrån. Men sedan tänkte jag ett varv till. Den äldre boken är på många sätt daterad. Den är skriven i en annan tid och talar inte till dagens barn som min bok skulle kunna göra.
Händelseutvecklingen i min bok skiljer sig från den äldre boken, även om det finns vissa likheter. (Skolmiljön och läraren är till exempel svårt att komma ifrån när man skriver om ett skolbarn.)
Jag har funderat på om jag skulle byta kön på min figur, eller ändra hans familjesammansättning. Men det skulle inte vara den historia jag vill berätta. Alltså är min plan att skriva klart manuset, se till att likheterna med den äldre boken är så få som möjligt och istället satsa på min egen stil och tilltal.
Sedan är det mycket möjligt att jag kontaktar förlaget som gav ut den äldre boken och säger som det är – jag har skrivit en bok som inspirerats av den och den boken och jag undrar om ni skulle vara intresserade av att läsa mitt manus. Kanske kan det bli en fristående uppföljare i modern tid. Jag kommer ju inte vara den första som låter sig inspireras av tidigare verk. Bengt Ohlssons Gregorius hade aldrig blivit till utan Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Och många moderna bilderböcker bygger på klassiska sagor och sägner som får nya uttryck i vår tid.

Ett mästerverk som hyllar fantasin

Jag älskar barnböcker som är stora, påkostade, genomtänkta och läsvärda. En av mina absoluta favoriter handlar om lille Salvi.

En dag när han springer barfota på stranden finner han en nyckel. Han tar upp den och ger sig iväg för att ta reda på vart den leder. Fantasin visar honom vägen.


 Han är med om de mest häpnadsväckande saker. Halvvägs springer han in i en kock som gräddar klockor.

 I slutet av boken är Salvi vuxen. Han överger aldrig sin barndoms drömmar.

Boken heter El Pequeño Dalí och är skriven av Anna Obiols. De hänförande illustrationerna är gjorda av Subi. Originalet är på franska. Jag har den spanska versionen och ser att den finns även på engelska. Kan inte förstå att den inte har givits ut på svenska.

Rapport från seminarier: Barnboksförfattarna

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nu är det en vecka sedan jag kom hem från bokmässan. Att vara där var som att tanka full tank plus några extradunkar. Nu har jag bränsle för en riktigt lång resa.
Jag ska försöka sammanfatta några intryck och tankar från några av de seminarier jag gick på. Föst ut är de som handlar om barnböcker. Sammanlagt var jag på fyra olika seminarier som går att sortera under detta tema: Konsten att skapa en bilderbok, Familjen i barnens ögon, Lätt att läsa, svårt att skriva och Alfons Åberg på magiska äventyr.
De fyra seminarierna var tämligen olika varandra. Mycket berodde på samtalsledarna. Det första seminariet samlade fem kända barnbokskonstnärer som skulle tala om konsten i bilderboken. Det kunde ha blivit en intressant diskussion om deltagarna hade fått ge sig in i ett fritt samtal. Istället styrde samtalsledarens manus för mycket och det blev bitvis styltigt och ytligt.
De övriga tre seminarierna hade bättre samtalsledare och färre deltagare. Anna-Clara Tidholm talade med sin förläggare från Olika förlag om bilden av en familj. Mycket handlade om deras samarbete under arbetet med boken. Väldigt givande.
Helena Bross, Titti Persson och Katarina Kieri.
Författarna Helena Bross och Katarina Kieri skriver båda lättlästa böcker för barn. Det blev ett intressant samtal om den svåra konsten att skriva lättläst och om en författandets villkor.
Gunilla Bergström mötte en entusiastisk journalist i ett samtal om Alfons Åberg som nu ger sin in i sitt 25:e bokäventyr. Inspirationen har Bergström hämtat från de traditionella sagorna.
Det mest slående intrycket från de fyra seminarierna är hur författarna hittar sina berättelser. Flera av dem sa sig utgå från en bild eller en känsla.
­– Det är olika saker att illustrera en annan persons text mot att berätta en egen berättelse med ord och bild. I det senare fallet kommer text och bild tillsammans. Bild och ord bildar en egen entitet. I mötet skapas något mer än var bild och ord kan göra var för sig, sa Johanna Rubin Dranger.
Det handlade också om hur mycket författarna anpassar sig till läsarna.
– Jag jobbar utifrån en idé utan att tänka på målgruppen. Sedan när jag nästan är klar talar förlaget om för mig vilken ålder boken passar, berättade Johanna Rubin Dranger.
Eva Lindström har sig själv som utgångpunkt när hon bedömer hur bra en idé är:
– Jag skriver det som intresserar mig, det som eger upp mig. Jag tänker att jag inte är så unik så om jag gillar det så borde även andra tycka om det.
Emma Adbåge poängterade att barn är olika.
– Barn tycker om olika saker. Det finns ju tråkiga barn, som inte har någon humor.
Flera av seminarierna rörde innehållet i böcker för barn. Helena Bross menade att böcker som är lättlästa bör ha en vardaglig miljö. Då kan läsaren dra nytta av sina förkunskaper.
Anna-Clara Tidholm och Marie Tomicic.
Anna-Clara Tidholm var inne på samma linje. Hon tycker det behövs mer vardagliga mijöer i barnböcker som speglar den verklighet som är självklar för barnet. Därför skrev hon boken Min familj, för att visa att familjer kan se ut på olika sätt och att det inte behöver vara något problem.
 – Samhället måste synas i barnböckerna. Kanske är den politiska barnboken på väl tillbaka. Det skulle kunna göras bättre nu än på 70-talet. Jag tror att det finns en efterfrågan, men böckerna ska vara skrivna ur barns perspektiv, sa hon.
Gemensamt för alla seminarier är att de visar vilken komplex och svår process det är att skapa en bok för barn. Katarina Kieri sa att hon hade försökt flera gånger tidigare utan att lyckas. Det var inte förrän hon kom att tänka på ett minne från sin egen barndom som hon kunde stiga in i ”det magiska 7-åringsrummet”. 
Till och med en veteran som Gunilla Bergström har svårt att få till det. Arbetet med Alfons och styrke-säcken var inte problemfritt.  
– Berättelsen var bångstyrig och det var svårt att välja, sa Gunilla Bergström.  
 Men att Alfons pappa skulle ha kvar sin pipa är självklart. Alla människor har sina brister.

Mer om vuxenförfattarna som vill skriva för barn

Idag plockade jag fram Svensk Bokhandels katalog över höstens utgivning som jag fick med mig från bokmässan. Jag hittade två artiklar som handlade om vuxenförfattare som vill skriva för barn. Det var alltså inte bara en känsla, utan fenomenet har ökat markant.

I artiklarna uttalar sig några förlag om trenden. Vissa, som Rabén & Sjögren, söker aktivt efter vuxenförfattare som skulle kunna skriva för barn. Andra är mer avvaktande. Alla verkar dock vara överens om att det inte är självklart att man kan skriva för barn bara för att man är duktig på att skriva romaner. Även etablerade författares barnboksmanus kan bli refuserade.

Ändå verkar det vara lättare för redan etablerade författare att slå sig in på barnboksmarknaden. Piratförlaget har till exempel gett upp ett par titlar på Lilla Piratförlaget. Men tanken är inte att hitta nya författarskap utan låta de egna författarna även skriva för barn.

Bilder från bokmässan

Mässhallen uppifrån. Bonnier Carlsen hade en fin monter.

Några bokinköp – gammalt, nytt, trivialt, genialt, lättläst och läskigt.
Signerade böcker åt barnen av favoritförfattare som Gunilla Bergström och Anna-Clara Tidholm. 
Några av alla de förlagskataloger jag plockade på mig.

Alla vill skriva för barn

Susanna Alakoskis  nästa bok kommer att vara en barnbok som handlar om ”döden och livet och allergi och Finland och Sverige”. Huvudpersonerna är en familj som består av en dotter och en pappa. Det berättade hon på sitt seminarium på bokmässan.  På Skrivarmammans blogg läser jag att även P O Enquist har börjat skriva barnböcker.  Christer Fuglesang har skrivit en barnbok, som självklart handlar om rymden och Camilla Läckberg ska skriva böcker för barn.
Plötsligt vill alla skriva barnböcker! Vad kommer det att innebära för barnboksutgivningen i Sverige. Fler titlar? Högre kvalitet? Hårdare konkurrens? Svårare för en okänd debutant att bli antagen? Större intresse från kulturredaktionerna? Fler recensioner? Ska bli intressant att se.