research

De bästa historierna snubblar man ofta över. Den här börjar med ett blixtlås. Det leder mig vidare till en deporterad judisk flykting, en snubbelsten i Berlin, klåfingriga kulturtjänstemän och kloka politiker.

Året är 1937 och Raoul Wallenberg är 25 år. Farfar Gustaf Wallenberg har precis dött och med honom planerna för framtiden. Raoul måste börja tjäna pengar. Han fyller sitt arbetsrum med japanska blixtlås och försöker få igång affärerna. I samma veva kommer han i kontakt med den judiska affärsmannen Werner Abernau, som är på flykt från Tyskland. Han har patent på en löstagbar kork till glasflaskor, som Raoul vill sälja. Herr Abernau har inget uppehållstillstånd i Sverige, men kan tillbringa tre månader i taget i Stockholm. Ännu krävs inget visum för inresa.

Fotnot 294 och herr Abernaus öde

Herr Abernau är mest utomlands och gör bara kortare visiter i Sverige. Han brukar övernatta på ett pensionat på Dalarö. Den 21 januari 1938 ska han ta bussen dit men möts av två poliser som står och väntar vid hållplatsen. De har spanat på honom efter ett tips och tar in honom på förhör. Werner Abernau har inte brutit mot någon lag och säger som det är. Men poliserna tror honom inte.

Jag läser detta i Ingrid Carlbergs eminenta bok om Raoul Wallenberg. Här väcks min nyfikenhet. Hur var det egentligen i Sverige vid den här tiden? Jag synar fotnot nummer 294 och hittar den statliga utredningen ”Sverige och judarnas tillgångar” (SOU 1999:20). På sidan 73 läser jag om lagen som nyss hade klubbats igenom:

Utlänningslagen från 1937 innebar bl.a. en utvidgning av definitionen politisk flykting. Till skillnad från tidigare kunde det svenska rättssamhället inte längre utvisa en person som flytt av politiska orsaker. Politiska flyktingar i Sverige skulle sålunda beredas en trygg rättsställning. Omdömena om den nya utlänningslagen skiftade, men den flyktingvänliga opinionen var i stort sett positiv.

En trygg rättsställning. Det låter ju bra. De som omfattades av lagen var dock främst personer som lämnat Tyskland av ideologiska skäl. Alltså oppositionella socialdemokrater och kommunister. Utredningen igen:

Men den främsta målgruppen för den nazistiska utrensningen var judarna.

Beslutet om vem som skulle räknas som politisk flykting låg hos Socialstyrelsens utlänningsbyrå. Och myndigheten slog fast att judar inte var att betrakta som politiska flyktingar:

De som flydde sitt land för att de ”på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjnings möjligheter eller där känna vantrevnad” hade ingen rätt till skydd i Sverige.

Den 24 januari 1938 fick Wener Abernau veta att han skulle utvisas från Sverige. Beslutet verkställdes omedelbart. Den 20 mars 1943 dog han.

Herr Abernau var en av 250 000 personer som mördades i förintelselägret Sobibór i Polen.

Byråchefen som var nazist

Utlänningsbyråns chef vid den här tiden hette Robert Paulsson. Han var nazistsympatisör och dömdes senare till 22 månaders straffarbete för spioneri. Att han hade lämnat uppgifter till tyskarna framkom i Sandlerkommissionen, som granskade flyktingpolitiken under kriget.

Kommissionen riktade kritik mot svenska myndigheters behandling av flyktingar. Historiker har sökt förklaringar till den restriktiva flyktingpolitiken och hittat flera: antisemitism i utrikesledningen, passivitet hus tunga institutioner som Svenska kyrkan och Judiska församlingen, en bristande vilja hos allmänheten att hjälpa just de judiska flyktingarna, offentliga demonstrationer mot judisk invandring och en vilja att trygga jobben för svenskar.

Men jag kan inte sluta att tänka på herr Abernau. Sverige kunde ha gett honom en fristad, men lät istället lagens väktare skicka honom till förföljelse. Jag googlar på hans namn. Antal träffar på svenska: 5.

Snubbelstenen på Schlüterstrasse

Hittar istället en engelsk text på en nederländsk sajt till minne av judar som blev offer för Förintelsen. Där framgår att herr Abernau kom till Nederländerna efter att han deporterades från Sverige. Den 26 februari 1942 blev han internerad på lägret Westerbork eftersom han var jude. Den 17 mars 1943 blev han deporterad till Sobibór. Han ankom den 20 mars och dödades omedelbart.

En annan sökträff på holländska berättar mer om hans föräldrar. Google translate hjälper mig förstå att han möjligen var adopterad. I vilket fall som helst angavs Werner som familjemedlem av paret Wilhelm Abramczyk och Gertrud Arnheim på Schlüterstrasse 54 i Berlin. På ett foto sitter de tätt intill varandra vid ett köksbord. Kanske håller de varandras händer under den blommiga duken.

De båda deporterades till Theresienstadt i oktober 1942. Gertrud tog livet av sig efter mindre än en månad i lägret. Wilhelm dog några veckor senare. Deras historia kan jag läsa eftersom det finns en snubbelsten på Schlüterstrasse 54.

Klåfingriga tjänstemän

Jag kan fortfarande inte släppa tanken på herr Abernau, som nu är någons son. Minns att det har varit tal om snubbelstenar även i Stockholm. Det går snabbt att hitta den aktuella handläggningen av ärendet i Stockholms kulturnämnd. Den 25 oktober 2018 lämnade kulturförvaltningen ett tjänsteutlåtande till politikerna i nämnden.

Som bilaga finns en skrivelse om att installera fyra snubbelstenar i Stockholm från Forum för levande historia, Judiska församlingen och Föreningen förintelsens överlevande. Det framgår att de fyra stenarna ingår i ett europeiskt konstprojekt som initierats av den tyske konstnären Gunter Demnig:

Närmare 50 000 minnesstenar med namn på offer för nazismens förföljelse och utrotningspolitik är hittills utplacerade i cirka 20 europeiska stater.

I tjänsteutlåtandet om snubbelstenar i Stockholm står det bland annat att ytterligare utredningar kvarstår, där ”förankring och bearbetning av textinnehållet tillsammans med konstnären samt ytterligare samråd och godkännande av respektive berörd fackförvaltning behöver göras”. Mer tjänstemannaprosa från kulturförvaltningen:

Sverige stod genom neutraliteten utanför de direkta krigshändelserna. De direkta förföljelserna och deportationerna av människor förekom inte här jämfört med de länder som var styrda, ockuperade eller invaderade av nazisterna. Men förvaltningen menar att det skulle vara möjligt att genomföra detta projekt i Stockholm om texten anpassas till de förhållanden som gällde här.

Jag studsar på formuleringarna. Språket lämnar en hel del att önska. Menar tjänstemännen att deportationer inte förekom alls i Sverige, eller att de förekom i betydligt mindre skala än i ockuperade länder? Vill de att vi ska fortsätta att vifta med vår så kallade neutralitet och blunda för antisemitismen och nazistkopplingarna i statsapparaten? Jag vet faktiskt inte, men andemeningen i tjänsteutlåtandet går inte att missta sig på. De kommunala tjänstemännen vill lägga sig i utformningen att ett konstnärligt verk så att det passar in i berättelsen om det neutrala Sverige.

Kloka politiker

Med stigande spänning klickar jag mig fram till protokollet från kulturnämndens möte den 13 november 2018. Där framgår att nämnden delvis bifaller förvaltningens förslag. Stockholm kommer att få fyra snubbelstenar. Glädjande nog har nämnden tydligt markerat att man vill värna den konstnärliga friheten och att politiker inte bör lägga sig i utformningen:

Att sätta konst i ett historiskt sammanhang kan vara värdefullt och ge en förståelse för betydelsen av konstverket. Däremot ställer sig nämnden emot att politiken ska uttala sig om vilken historia som konsten ska inramas i. Därför vill nämnden vara tydlig med att vi vill gå vidare med projektet utan förbehåll vad gäller den konstnärliga gestaltningen.

Det gläder mig att politikerna i nämnden gör ett så tydligt uttalande var gäller historieskrivningen.

I juni 2019 kommer troligtvis den tyske konstnären Gunter Demnig till Stockholm, för att placera ut fyra snubbelstenar till minne av följande personer:

• Günther Abrahamsohn på Drottningatan 48
• Erich Holewa på Kungsholmstorg 6
• Curt Moses på Gumshornsgatan 6
• Hans Eduard Szybilsk på Apelbergsgatan 36.

Alla fyra fick avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige. Alla fyra mördades under Förintelsen.

Ingen snubbelsten för Werner Abernau

Werner Abernau är inte aktuell för någon snubbelsten i Stockholm. Men med den här texten har han sex svenska söktäffar på Google. Med det lämnar jag herr Abernaus öde och återgår till den berättelse jag egentligen skulle skriva. Den kan man läsa i bokform hösten 2019.