Ännu en märklig refusering

Nina skriver att hon fått en standardrefusering från ett förlag som tackar nej till utgivning efter att han ”läst hennes manus med intresse” – när hon inte ens skickade något manus.

Exakt samma sak hände mig igår. Ett mejl trillade in från ett förlag jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen. Senast skickade jag in ett förslag på en faktabok jag skulle vilja skriva. Det var inget manus, utan en skiss på vad boken skulle ta upp, vilket målgruppen var och hur den skulle vara strukturerad. Jag nämnde också att jag redan givit ut två böcker på ett annat förlag.

Här är svaret:

Hej Annelie,
Vi har nu läst och diskuterat ditt manus ”Inte så fort, Adam!” som du har haft vänligheten att sända oss för en eventuell utgivning.

Vi har läst det med intresse men kan tyvärr inte passa in det i vår utgivning och har därför beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.
Vi hoppas att du har förståelse för att vi inte kan ge ett mer utförligt omdöme, vilket beror på att vi får in så många manus.

Vi tackar för att vi har fått läsa ditt manus.

Med vänlig hälsning
Manusgruppen

Jag blir bara förbryllad. Vad är det egentligen de har läst? Diskuterat? Vad är det de tackar nej till? Jag skrev tillbaka och bad dem förtydliga.

Det lustiga är att det är samma förlag som tidigare i år gav mig en rekordsnabb refusering med en kort personlig kommentar. Min slutsats är att om man lyckas hålla kommunikationen direkt med förläggaren öppen så kan man ha tur och få ett personligt mejl. Om man hamnar i samma hög som alla andra manus är det i princip kört. Någon bläddrar i bunten och trycker på skicka-knappen för standardrefuseringen. Vem bryr sig om det råkar bli fel titel, fel manus eller fel person som får ett nej tack?

Deppiga besked

Minns ni att jag mitt i arbetet med min uppsats fick en idé på en antologi? Jag mejlade tre förlag och fick svar inom en timme från ett av dem. Vi mejlade fram och tillbaka. I slutet av december skickade jag ett dokument där jag lite mer utförligt beskrev min idé samt infogade några exempeltexter.

Idag kom beskedet:

Nej tack.

Min idé har diskuterats på ett utgivningsmöte. Ekonomiska hänsynstagande ligger bakom deras beslut. Ingen överraskning direkt.

Det känns självklart tungt, trots att jag inte investerat särskilt många timmars arbete på just detta projekt. Nu måste jag ta ställning till om jag ska försöka sälja in idén hos andra förlag eller släppa den.

Tills vidare redigerar jag vidare på min kapitelbok.

Nästa vecka ska jag ringa det andra förlaget som jag har en dialog med. Tydligen var personen jag söker sjuk idag.

Trevlig helg på er.

Det kom ett mejl

från ett av de stora förlagen om ett barnboksmanus:

Vi har nu läst ditt manus och måste tyvärr meddela att vi beslutat oss för att inte anta det. Konkurrensen är mycket stor och det är bara en liten del av de insända manuskripten som slutligen antas för utgivning.

Lycka till i framtiden!

Det känns helt okej. Det händer så mycket annat kul nu att jag kan ta refuseringar med en klackspark. Nästan.

Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

Om Murakami, löpning och motståndskraft

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag var ute och sprang i morse. Sju och en halv kilometer. När jag stod och pustade ut efteråt plingade det till i mobilet. Ett mejl. Det var en refusering på ett manus jag nästan hade glömt bort att jag skickat iväg. Standarsvar. Inget personligt mer än mitt förnamn och ett käckt utropstecken på svenskt vis. 
Just nu läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, där han drar många paralleller mellan att skriva och att springa. En av hans teser går ut på att författare behöver en stark kropp för att stå emot allt jobbigt de måste ägna sina tankar åt. (Ungefär så, jag orkar inte bläddra fram den exakta formuleringen, som med säkerhet är mycket tjusigare än min.) Kanhända har han rätt. Jag tog inte i alla fall inte refuseringen särskilt hårt. Jag hade just avverkat sju och en halv kilometer. En bedrift i min värld.
Jag tror jag skickade manuset till fyra eller fem förlag. Idag kom alltså den första refuseringen. Då borde de andra börja droppa in snart också. Kanske ska satsa på att springa varje morgon, som Murakami.