projekt två

Apropå förälskelsen

Ni vet hur de nyförälskade är – pratar om sin käresta i tid och otid, lyckas få allt att handla om dennes fina egenskaper, roliga repliker och om vilken fin framtid de kommer att få tillsammans. Just nu är jag precis sådan, men med mitt manus.

Igår pratade jag med en vän i telefon. En vän som ibland brukar läsa mina texter och komma med värdefull feedback. Saken är den att hon har en liten bebis som upptar hela hennes tillvaro just nu, sådär som nyfödda har en förmåga att göra. Hon är inne i ett eget kärlekstöcken.

Så vad gör jag när min vän ringer för att be om råd om bebis? Lyssnar plikttroget och väntar på första bästa chans att föra in samtalet på det verkligt betydelsefulla: mitt manus. ”Är det okej om jag läser upp början av första kapitlet” frågar jag och utan att lämna utrymme för svar börjar jag läsa första sidan.

Vad gör min vän? Lyssnar plikttroget och väntar på ett bra tillfälle att avsluta samtalet.

Så sitter jag där med resten av första kapitlet oläst. Undrar: Var det så värdelöst? Har jag gjort bort mig nu? Kommer ingen att vilja läsa mer än två rader av mitt manus?

Men så i förmiddags ringde telefonen. Det var min vän. Hon bad om ursäkt för att hon var så disträ igår. Sedan sa hon de magiska orden: ”Jo, jag tänkte på en sak.” Och så kom alla de frågor jag ville att läsaren skulle ställa efter inledningen. ”Varför händer X? Är det Y som ligger bakom? Och vet du, det här får mig att tänka på Z!”

Ivrigt börjar jag berätta om referenserna till andra böcker, hur jag fick idén till berättelsen och mina storslagna planer på att göra detta till en succé.

Men jag tror jag glömde en sak: att be om ursäkt för mitt påflugna prat om mitt manus.

M, tack för att du står ut med min iver och självupptagenhet.

Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt.  

Förälskad i mitt manus

Jag är föräldkas och det enda jag vill är att sitta och hålla på med min kärlek – manuset till min kapitelbok för barn. Efter förra veckans översyn av berättelsens struktur (som jag skrev om på Debutantbloggen) känns det riktigt bra. Just nu är jag övertygad om att det kommer att bli en succé. (Lite självförtroende skadar inte, jag vet att det kommer andra känslor senare i processen mot en eventuell utgivning.)

Är så förtjust i min berättelse, i karaktärerna, i budskapet. Det är pirrigt i hela mig och jag vill helst skrika ut till hela världen vad det är jag håller på med. Tyvärr är titeln på boken väldigt avslöjande, annars skulle jag dela med mig av den här.

Men tills jag har ett kontrakt på att boken ska ges ut tiger jag som muren. Detta är min bebis nu, bara min. Men jag hoppas verkligen att den blir stor nog att ge sig ut i världen på egen hand snart. Det förtjänar den.

Efterapa eller förnya? Om originalitet eller bristen därav.

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Sofia ställde flera bra frågor i en kommentar. Allt som handlar om mitt projekt 1 kommer jag att skriva mer om snart. Jag väntar på ett kontrakt. När det väl är påskrivet kommer jag att kunna vara mer öppen om hela processen och då ska jag berätta hur det gick till när jag kontaktade förlaget och hur vi hittade varandra.
Den andra frågan handlar om hur mycket barnböcker kan likna varandra. Det är något jag funderar mycket på, men inte har något färdigt svar på. (För att få ett svar krävs nog juridisk expertis i varje enskilt fall.) Men här kommer några tankar.
Sofia skriver om bilderböcker med samma tema, som att sova över hos en kompis. Många bilderböcker handlar ju om helt vardagliga saker,  som alla barn är med om. Det måste man kunna skriva om på flera olika sätt. Bara för att en bok handlar om hur det är att gå till tandläkaren betyder ju inte det att det inte finns utrymme för fler. Men den som skriver den andra tandläkarboken, eller den tredje, måste hitta nya vinklar. En upphittad guldplomb i hissen på väg upp till mottagningen? En tavla i taket som drar in besökaren i en annan värld? Sedan utgår jag från (eller hoppas) att förlagsfolket har hyfsad koll på vad som redan är skrivet och reagerar på uppenbara plagiat.
Mitt manus (projekt två) riktar sig till större barn, 6-9 år. Efter att jag började skriva det upptäckte jag att det har väldigt mycket gemensamt med en bok skriven av en svensk författarinna för 20-30 år sedan. Huvudpersonen är i samma ålder och av samma kön, har liknande familjeförhållanden och upptäcker någonting som andra inte vet. Det där någonting är väldigt likt mitt någonting och har en liknande pedagogisk bakomliggande tanke. Min första reaktion var att inte skriva klart. Jag läste den äldre boken när jag var liten och har säker omedvetet hämtat idéer därifrån. Men sedan tänkte jag ett varv till. Den äldre boken är på många sätt daterad. Den är skriven i en annan tid och talar inte till dagens barn som min bok skulle kunna göra.
Händelseutvecklingen i min bok skiljer sig från den äldre boken, även om det finns vissa likheter. (Skolmiljön och läraren är till exempel svårt att komma ifrån när man skriver om ett skolbarn.)
Jag har funderat på om jag skulle byta kön på min figur, eller ändra hans familjesammansättning. Men det skulle inte vara den historia jag vill berätta. Alltså är min plan att skriva klart manuset, se till att likheterna med den äldre boken är så få som möjligt och istället satsa på min egen stil och tilltal.
Sedan är det mycket möjligt att jag kontaktar förlaget som gav ut den äldre boken och säger som det är – jag har skrivit en bok som inspirerats av den och den boken och jag undrar om ni skulle vara intresserade av att läsa mitt manus. Kanske kan det bli en fristående uppföljare i modern tid. Jag kommer ju inte vara den första som låter sig inspireras av tidigare verk. Bengt Ohlssons Gregorius hade aldrig blivit till utan Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Och många moderna bilderböcker bygger på klassiska sagor och sägner som får nya uttryck i vår tid.

Ändra tempus – igen

När jag nattade barnen började vi läsa en ny bok tillsammans: Mio min Mio. Och när jag tog Astrid Lindgrens utomordentligt högläsningsvänliga text i min mun insåg jag plötsligt att jag måste skriva om början på ett manus jag arbetar med. Det har jag visserligen vetat länge, men nu tyckte jag mig ana hur jag kunde göra det utan att behöva ändra för mycket. Trodde jag. Men när jag slog mig ned vid datorn märkte jag att jag måste ändra tempus för att få till det som jag vill.

Första utkastet av texten skrev jag i preteritum. Sedan började jag bearbeta hela manuset – en process jag är mitt inne i – och ändra till presens. Men nu, när jag är halvvägs igenom, måste jag alltså ändra tillbaka.

Varför finns det inte någon funktion i Word som kan ändra tempus på alla verb? Det skulle säkert ändå krävas en del omskrivningar manuellt, men oj vad det skulle underlätta. Nu är det bara att hoppa jämfota genom hela texten och byta -er mot -de sisådär tusen gånger eller så. Riktigt lördagsmys, med andra ord.

Bränsle

Lite vaniljyoghurt med müsli får fungera som bränsle när jag sätter mig ner och arbetar med mitt manus till kapitelboken (projekt två). Jag har omkring 45 sidor text, som ska skrivas om från början till slut. Försöker hinna med ett par sidor om dagen. Det är inte mycket, men jag kan i alla fall känna att jag är på rätt väg. Grundberättelsen tror jag på, men jag behöver förbättra mycket i manuset. Just nu försöker jag se till så att allt hänger ihop. Vissa saker måste förtydligas och ibland behöver nya scener läggas till.

Om mitt skrivande

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli författare. Jag har alltid skrivit – insändare, dagbok, dikter, noveller, brev. Förra året började jag frilansa som skribent. Det har gått bra och jag har sporadiska uppdrag vid sidan av det vanliga jobbet. 

Nu har jag bestämt mig för att lägga ner det arbete som krävs för att få en bok publicerad. Har under några år arbetat på olika barnboksmanus. För tillfället är det tre manus jag fokuserar på. Det första gör jag tillsammans med en konstnär/illustratör. Det andra är en kapitelbok jag skriver själv. Det tredje skriver jag tillsammans med en vän. Här kommer en kort presentation av de tre projekten.
Första projektet
Jag har kontakt med ett litet specialiserat förlag angående manuset. Ingenting är spikat ännu, men jag hoppas att det ska bli en riktig bok av det. Jag kommer att skriva om hur det går här i bloggen och jag ser fram emot att kunna avslöja lite mer om vad det handlar om så småningom. Just nu ligger bollen hos illustratören som ska göra skisser. Sedan väntar möte med förlaget.
Andra projektet
Det andra manuset är en bok för barn som precis har börjat i skolan. Idén fick jag för två år sedan och jag skrev knappt 30 sidor direkt. Men så fick jag för mig att min historia var alldeles för lik en bok som redan har skrivits och slutade därför tvärt att skriva. För några veckor sedan läste jag texten igen och insåg två saker:
  1. Det är en bra historia och vissa partier är riktigt bra.
  2. Det finns vissa beröringspunkter med den redan publicerade boken, men det är långt ifrån samma historia. (Kanske kan jag bygga in en flirt med boken som finns i min bok?)
Alltså började jag skriva igen. Lite varje dag. Ibland bara några rader, ibland en sida. Nu har jag kommit till slutet och ska börja om från början. Skriva om. Förbättra scener. Lägga till scener. Utveckla karaktärer. Jobba på dialogen. Göra berättelsen trovärdig och fängslande. Och så vidare.
Tredje projektet
Till sist vill jag nämna det manus jag skriver tillsammans med en vän. Det började för några år sedan med att vi satt och fikade på ett café och sa: ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?” Redan då hittade vi på grunden till den historia som fortfarande inte har fått sin slutgiltiga form. Den har gått från bilderbok till kapitelbok. Den har varit en vända hos några förlag och kommit tillbaka. (Tack och lov för det, den versionen var riktigt dålig, kan jag se så här i efterhand.) I somras skrev jag om allt från början och lät en pålitlig och ärlig vän läsa. Hon kom med värdefull och konstruktiv kritik. Hon har helt rätt i allt hon påpekar. Så nu väntar ännu en omgång av omskrivning. Men eftersom vi är två krävs lite planering för att kunna frigöra tid att skriva samtidigt. Detta manus får därför vila tills vidare. Men ambitionen hos oss båda är naturligtvis att göra det till en storsäljare en vacker dag.
Utöver dessa redan påbörjade manus har flera idéer som bara väntar på att bli verklighet. Men först måste jag få in en fot i förlagsvärlden.