projekt ett

Två år från idé till kontrakt

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag vet att flera av er är nyfikna på processen som ledde fram till kontraktet. Det kommer antagligen att bli flera inlägg om det framöver, men här kommer en kortversion:
I december 2008 fick jag en idé på en barnbok för små barn (upp till tre år). Jag satt upp en natt och skrev texten.  Några dagar senare mejlade jag till Vivlio förlag, som alltså är specialiserat på tvåspråkiga böcker. Jag berättade kort om mig själv och mitt intresse för språk och flerspråkighet, samt bifogade texten.
Ungefär en månad senare fick jag svar. Det stod bland annat att min tanke var ”rätt bra”, men att texten behövde omarbetas. Mejlet avslutades så här:
Tar gärna emot ditt manus igen när du känner att du är färdig med det.
Lycka till!
Jag kände mig lite osäker på vad det var för typ av omarbetning förlaget var ute efter, så jag ringde upp och frågade. Det var främst språket jag behövde jobba på. Att skriva kortfattat och begripligt med ett levande språk för små barn är inte helt enkelt.
Jag jobbade på och förändrade ganska mycket i manuset. En tydlig karaktär tog form och jag skrev flera korta historier om honom. Vi mejlade fram och tillbaka några gånger under det kommande året. Vissa saker i manuset var bra medan annat behövde förbättras.
Under samma period frågade jag en illustratör om han villa göra några skisser. Det ville han. Jag skickade även dessa till förlaget, som gillade hans stil. 
I oktober i år träffades förlaget, illustratören och jag för att se hur vi skulle gå vidare. Vi enades då om att fokusera på en av texterna, som inte hade någon gemensamt med den ursprungliga texten från 2008. Nu började illustratörens verkligen arbete och förlaget inledde samtidigt förberedelserna inför utgivningen. 
Det tog alltså två år att komma hit, och det med ett manus som består av mindre än 200 ord. Men tack vare den långa processen har illustratören och jag en bra bild av vem vår karaktär är. Jag har samtidigt fått en känsla för vilket språk som passar just den här boken och det här förlaget. Förhoppningsvis blir det därmed lättare att skriva fler historier om samma lilla kille i framtiden.

Kontrakt på gång

Fick mejl från förlaget idag, med detaljer om hur boken kommer att bli. Är så förväntansfull!
Jag fick också veta att kontraktet kommer nästa vecka. Då ska jag berätta mer här på bloggen om förlaget och boken.

Nu ska jag ta det lugnt och försöka fokusera på min uppsats. Känner mig riktigt hängig och har huvudvärk. Hoppas det inte är någon sjukdom på gång. Det blir förmodligen sparsamt bloggande de närmsta dagarna.

Hoppas du får en fin helg!

Mer illustrationer

Det trillar in fler mejl från illustratören och jag blir lika glad varje gång. Det är en häftig känsla att se hur han ur mina ord skapar bilder med stämningar och känslor som inte ryms i min fåordiga text. Det känns riktigt bra.

Tecknandet går tydligen snabbare än planerat, så snart kanske det är dags att träffa förlaget igen. Jag njuter varje ögonblick av den här processen.

Ketchupeffekten

Nu mejlas och rings det för fullt.

Projekt ett, dvs barnboken som ska ges ut, diskuteras fram och tillbaka. Skisser, färger, papperskvalitet, omslag… Nu väntar jag bara på kontraktet. 

Samtidigt får jag ett samtal från en redaktör om en potentiellt stor grej för en frilansskribent. Hoppas hoppas!

Och pricken över i är att dottern blir tillfrågad om att komma på casting hos ett av de stora mediaföretagen. Jag känner mig nästan som en riktig Hollywood-fru. Här ska drillas! Inget annat än perfektion räknas!

Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!

Söndagsångest

Mötet med förlaget närmar sig. Jag har förberett mig genom att skriva ut manusen (två korta texter om en och samma lilla kille). Det ena är jag helnöjd med. Det funkar bra. Språket, berättelsen, konflikten, slutet. Men det andra manuset… Det händer för mycket. Tempot är fel. Slutet för abrupt.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att släppa det. Men nu börjar jag få ångest. Vad ska förlaget säga? Tänk om jag gör dem besvikna? I ett desperat försök att skapa något enastående i sista sekund började jag skriva en helt ny text. Men det går inte. Så dumt av mig att tro att det ska gå så lätt.

Att lämna ifrån sig en text (eller två) är ångestframkallande. Istället för att fokusera på den som jag är nöjd med blir jag besatt av bristerna i den andra. Jag vill bara snabbspola fram till mötet och få det avklarat. För att gå vidare. Antingen med ett löfte om utgivning eller med drömmen om detsamma.

Underbara illustrationer i min inbox

Igår fick jag ett mejl från illustratören som jag jobbar med i projekt ett. Jag har fått skisser tidigare och kände redan från första början att han fattade precis. Vår lilla huvudperson är så fin!

Men nu. Bilderna jag fick igår. Färgerna, perspektivet, detaljerna. Jag älskar det! När jag ser bilderna känner jag att mina ord fylls med känslor, sammanhang och liv. Det är nästan magiskt.

Nästa vecka ska vi  ha möte med förlaget och då hoppas jag att vi får besked. Blir det någon bok?

När jag vet säkert kommer jag att skriva mer, mycket mer om hur vi har gått till väga och vad som händer på vägen. Vill så gärna dela med mig av en illustration redan nu, men det får vänta. Håll tummarna för att det går bra nästa vecka.

Vad skiljer publicerade författare från refuserade?

Det här var ju väldigt fiffigt – en sida där man kan följa ett gäng bloggar om skrivande. Jag hittar bland annat en intressant reflektion över vad som skiljer publicerade författare från refuserade av Ann Ljungberg (som även står bakom samlingssidan). Hon räknar upp bland annat envishet, kaxighet och egen röst som viktiga egenskaper. Samt att inte kunna låta bli att skriva.   

Hans-Olov Öberg lägger till en viktig punkt: att lära känna förlaget. Just detta har varit nyckeln för mitt projekt ett, som är på god väg att accepteras av ett förlag. Jag vände mig bara till det förlag jag visste var specialiserat på den typ av böcker det handlar om. Om ungefär en månad ska vi ses och då avgörs om det blir någon utgivning eller ej.

En annan sak som jag gissar kan spela stor roll, men som är svårt att påverka själv, är bra tajming. Att ligga rätt i tiden. Lyckas pricka in en potentiell försäljningssuccé genom att erbjuda ett manus som fyller ett tomrum på marknaden eller ett behov hos läsarna.

Kört fast

I ett par dagar har jag suttit och pillat med projekt ett (som består av två manus om samma pojke och riktar sig till barn upp till tre år). Det ena manuset är jag nöjd med – det handlar om ett specifikt problem, det finns två tydliga karaktärer och en knorr på slutet. Men det andra manuset, som egentligen är det första, det som introducerar pojken för läsarna, har jag kört fast med. Jag har ändrat fram och tillbaka, lagt ihop flera olika idéer i samma text och nu känns det som en enda soppa. Det är någonting som inte stämmer i texten, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Irriterande.

Jag tror det vettigaste att göra är att lägga bort manuset. Illustratören har redan börjat skissa och ett möte med förlaget är inbokat. På mötet får det avgöras om texten funkar eller ej. Jag har i alla fall ett manus som jag vet är bra.