Gästinlägg på Debutantbloggen

För snart tio år sedan debuterade jag som författare med den tvåspråkiga bilderboken ”Inte klia, Adam!”. Under  2011 bloggade jag på Debutantbloggen, tillsammans med Oskar Källner och Frida Skybäck. Debutantbloggen startades i december 2008 av de tre debutanterna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius. Varje år tar ett gäng nya debutanter över.

För en tid sedan fick jag en inbjudan att skriva ett gästinlägg, vilket jag tackade ja till. Idag publiceras min text som handlar om varför det känns som att debutera igen nu när ”Prinsen av Porte de la Chapelle” snart publiceras.

Läs hela inlägget här!

Omslaget till nya boken är klart!

I januari 2021 släpps ”Prinsen av Porte de la Chapelle, en bok jag har arbetat med i flera år. Sara R. Acedo har gjort det snygga omslaget. Så här beskriver förlaget boken:

”Idag är det lördag och jag ska fly från Sverige. Det låter helt skadat. Det borde inte finnas ord för det som händer nu. Men orden finns och allt är på riktigt.”

Efter tre år i Sverige kliver Salar på tåget i Malmö. Han vet inte vart han ska, bara att han måste fly igen. Kanske kommer han aldrig mer att träffa Karin och Albin. Han har blivit en del av deras familj, gått i skolan och lärt sig språket. Sedan kom avslaget.

När tåget rullar över bron stänger Salar av mobilen. Han orkar inte förklara, orkar inte ta farväl. Under en farlig resa genom Europa försöker han förtränga sin svenska familj. Men vissa saker försvinner inte, hur mycket man än blundar.

Salar hamnar i Paris och det provisoriska tältlägret vid Porte de la Chapelle. Där möter han Najib, som hjälper honom att hantera det svåra livet som flykting i Frankrike. Bland råttor, rädsla och polisrazzior växer en vänskap fram.

En mörk och ärlig roman om en ung människa som slåss för sin värdighet i ett omänskligt system.

Prinsen av Porte de la Chapelle är en fiktiv berättelse som bygger på verkliga omständigheter. Annelie Drewsen har gjort omfattande research och intervjuat ungdomar som lever på gatan i Paris – många av dem med starka band till Sverige.

 

Idrott och identifikation i Opsis

Framsidan av tidningen Opsis Barnkultur. Idag kom ett nytt nummer av Opsis Barnkultur – fullmatat med intressanta artiklar. Jag kastade mig genast över Nathan Hamelbergs text om identifikation och n-ordet i Pippi.

Det centrala, menar han, är vilka möjligheter till identifikation som texter erbjuder ett barn. I grunden är det lätt att identifiera sig med någon eller något som är annorlunda, men till en viss gräns:

Det är först när man uppfattar karaktärer som utpekande, eller att de har en symbolisk plats i hierarkier eller att statistroller reserverats för vissa, som möjligheter till identifikation går i baklås. Den vars like lyser med sin frånvaro kommer att identifiera sig med en smurf, ett sagodjur eller ett knytt fram till den punkt då texter eller berättelser säger ”här är du”.

Jag läser hans text med särskilt intresse då jag i sommar gick kursen Astrid Lindgrens författarskap på Linnéuniversitetet. Under några veckor plöjde jag såväl teoretisk litteratur som Linsgrens verk, vilket fick mig att reflektera en hel del över det som Hamelberg kallar ”ett bråk mellan Lindgrens bokstav och Lindgrens anda”. Alltså att det som Lindgren stod för – antirasism och alla människors lika värde – ibland inte avspeglas i textens språkbruk eller gestaltning. Frågan sträcker sig långt bortom n-ordet i Pippi, och jag hoppas vi får se en fortsatt diskussion om det i Sverige. Här är exempelvis Kati i Amerika värd att läsas och analyseras, men även andra avsnitt i Pippi Långstrump-trilogin eller Kajsa Kavat. Astrid Lindgrens författarskap förtjänar en sådan genomlysning.

I samma tidning ger jag mig på att recensera just en bok av Astrid Lindgren, nämligen Pippi på rymmen som för första gången illustrerats av Fabian Göranson. Det var roligt att omsätta mina nyvunna kunskaper från kursen i något konkret.

I en lång artikel skriver Lena Kjersén Edman om idrottsböcker, och jag blev förstås glad att Satsa allt, Amina! fick vara med på ett hörn. Den femte och senaste boken i serien heter Vi är bäst, Amina!

Läs mer om Opsis Barnkultur här!

Ett uppslag om idrottsböcker ur tidningen Opsis Barnkultur.

 

 

Det mångspråkiga och transspråkande skolbiblioteket

Åsa Lundholm är utvecklingsledare för skolbibliotek  i Sigtuna kommun och startade nyligen Facebook-gruppen ”Det mångspråkiga och transspråkande skolbiblioteket” för skolbibliotekarier, skolbiblioteksutvecklare och lärare som som vill utbyta erfarenheter och hjälpas åt att hitta böcker på olika språk. Jag blev nyfiken och bad henne berätta lite mer.

Kan du berätta lite om vad du arbetar med? Åsa Lundholm

– Jag arbetar som utvecklingsledare för skolbibliotek på barn- och ungdomsförvaltningen i Sigtuna kommun. Ungefär halva min tid ägnar jag åt att driva och stötta skolbiblioteksutvecklingen i kommunen. Ungefär halva tiden ägnar jag åt skolbiblioteksutveckling inom ramen för den satsning på nyanländas lärande som vi i år inlett med stöd av Skolverket.

Varför startade du gruppen?

– I Sigtuna kommun är 47 procent av eleverna flerspråkiga. När vi analyserade vad vi behövde utveckla så var det tydligt att det just var läsförmågan som vi behövde stärka. Därför föll det sig naturligt att skolbiblioteket, lokalt och centralt, behöver spela en mer aktiv roll. Jag fick i uppdrag att dels starta upp ett mångspråksbibliotek, dels vara med och utveckla transspråkandet i gränslandet skolbibliotek, svenska som andraspråksundervisning, modersmålsundervisning och studiehandledning. Jag kastade mig in i det uppdraget med stor entusiasm, men insåg ganska snart att jag kände mig ensam. I skolbibliotekarierollen är man ofta ensam på sin arbetsplats och behöver bygga olika former av nätverk för att föra olika kollegiala diskussioner, vilket jag har för mer generella skolbiblioteksfrågor. Men jag hittade inget forum med en aktiv diskussion om specifikt böcker på olika språk och hur man kan arbeta transspråkande med dessa. Därför startade jag ett.

Vad hoppas du att gruppen ska bidra till? 

– Jag hoppas att den ska bli ett forum för råd, tips, frågor och diskussioner som rör just skolbibliotek och mångspråkighet. Jag önskar ett forum där man prestigelöst kan testa idéer och diskutera teori och pedagogik. Men även bara hjälpa varandra med att hitta bra böcker på olika språk.

Vad är det roligaste och det svåraste med att köpa in mångspråkslitteratur?

– Det är roligt att det är ett slags detektivarbete. Både att söka fram titlar på de stora nätbokhandlarna men även att hitta alternativa förlag och distributörer. Det svåraste är kanske att om man inte vet exakt vilken titel man söker efter är det svårare bedöma kvalité utifrån omslag och Google translate. Man kan tro att man gör ett kap som visar sig vara ett bottennapp.

En annan svårighet är att hitta litteratur för olika behov som ändå är åldersadekvat. Vissa elever har missat mycket skola på grund av krig och flykt och läser kanske inte så bra på sitt modersmål. För några är det starkaste språket kanske ett språk man tillägnat sig under resans gång. Andra har inte vana att läsa på modersmålet eftersom de är uppvuxna i Sverige och svenskan är skolspråk. Vissa modersmålslärare vill bara förmedla det egna språkets klassiker till eleverna.

Kan du berätta om några mångspråksinköp som du är särskilt nöjd med? 

– Åh. Det är svårt. Jag tror att de största förvärven ligger framför mig. Men jag är i alla fall glad att jag hittat lite böcker på urdu som eleverna gillar och som dessutom är vackra. Urdu är en av våra största språkgrupper och de urdutalande eleverna är i allmänhet mycket läsmotiverade, men det finns ännu inte så mycket utgivet på svenska förlag. Sedan blev jag barnsligt glad över att jag kom på att vissa författares namn transkriberas annorlunda på Adlibris än jag förväntat mig. Jag hittade till exempel inte ”Dagbok för alla mina fans” på ryska förrän jag av en slump upptäckte att Jeff Kinney stavas Dzheff Kinney på posterna för de ryska titlarna.

Hur kan begreppet transspråkande bidra till skolbiblioteksverksamheten? 

– Jag hoppas att vi ska bli bättre på att ta tillvara på den resurs som flerspråkighet faktiskt är. Både för lärandet och för den enskilda individens identitetsbyggande. Jag har också goda förhoppningar om att vi i våra olika yrkesroller ska bli bättre på att samverka kring eleven. Till exempel läste en modersmålslärare i spanska Kate DiCamillos ”Edward Tulanes fantastiska resa” högt för en spansktalande elev parallellt med att undervisande lärare högläste den på svenska. På så vis fick eleven både en läsupplevelse och en träning i båda språken. Jag önskar också att vi ska kunna engagera vårdnadshavarna mer. Våra elever har sedan årsskiftet tillgång till appen Polyglutt som bland annat innehåller ljudboksöversättningar till många olika språk. Jag hörde att en nyanländ vårdnadshavare inte bara blivit lycklig över att barnet kan lyssna på böcker på det egna modersmålet, utan också blivit förtjust över att själv kunna träna svenska genom att lyssna på böcker tillsammans med sitt barn.

Vad ska du läsa i sommar? 

– Massor hoppas jag. En bra sak med corona är att jag gett mig själv tillfällig lov att köpa  alla böcker jag är sugen på att läsa, så jag har en ordentlig hög som ligger och väntar. Bland annat ”Minoritetsorkestern” av Chigozie Obioma. Jag är också nyfiken på ”En stund är vi vackra på jorden” av Ocean Vuong. Men årets bästa bok har jag redan läst: Anna Burns ”Mjölbudet”. Den är enastående.

Gå till Facebook-gruppen Det mångspråkiga och transspråkande skolbiblioteket

Ny bok nästa år: Prinsen av Porte de la Chapelle

Våren 2021 kommer min bok ”Prinsen av Porte de la Chapelle” på Rabén & Sjögren. Det är en ungdomsroman som till stor bygger på verkliga omständigheter. Jag hoppas att många kommer att vilja läsa den.

Efter flera år i Sverige ger sig Salar iväg, eftersom han får avslag på sin ansökan om asyl. Han reser genom Europa och försöker samtidigt förtränga livet i den svenska familjen. Men vissa minnen försvinner inte, hur mycket man än blundar. Flykten från Sverige har bara börjat och Salar vet inte vart han ska ta vägen. Är det ens värt att fortsätta leva?

I vanliga fall känner jag glädje när ett nytt bokkontrakt skrivs under. Men den här gången är det annorlunda. Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva den här boken. Jag önskar att Salars historia aldrig hade kommit till mig. Men i tre år har han levt i mig, tvingat mig ut på resor. Han har tagit med mig till de mörkaste platserna, men också visat mig små skärvor av tillförsikt. Människorna som aldrig släpper taget om varandra, människorna som bjuder in en nykomling i gemenskapen. Killen som tar fram sin flöjt och spelar en bekant melodi vid elden i ett lerigt tältläger, i utkanten av en av världens vackraste städer.

Bilden här nedanför visar en kommentar från en av killarna jag träffade i Paris tidigare i år. Efter månader i tältlägret fick han till sist ett litet rum på ett slitet flyktingboende utanför Paris. Han vet inte om han får stanna i Frankrike.

Boken är en fortsättning på novellen Tusen tashakor, hejdå som finns att läsa här.

 

Lyssna på böcker i mobilen!

En flicka med lockigt hår håller i sin mobil och lyssnar i hörlurar. Till höger syns loggan för Biblio.

På grund av coronaepidemin kan det vara svårt att låna vanliga böcker just nu. Det är tur att man både kan läsa och lyssna på böcker digitalt.

Jag har själv varit ganska dålig på att läsa e-böcker, eftersom det verkar så krångligt. Men idag skaffade jag appen Biblio som gör att jag kan låna e-böcker via mitt vanliga bibliotek. Appen finns för iOS och Android. Det var enkelt att ladda ner den till mobilen och sedan logga in med lånekort och pinkod.

Så här såg det ut:

Vad konstigt att en av mina egna böcker kom upp direkt. Egentligen var det en helt annan bok jag tänkte läsa. Men jag blev förstås nyfiken på vilka andra av mina böcker som finns i Biblio. Det visade sig vara ganska många, till exempel ”Ingen gör mål på mig” som handlar om fotboll och kärlek.

Inbjudande antologi i svenska som andraspråk

När jag arbetade som lärare i svenska som andraspråk sökte jag ständigt efter texter att läsa med mina elever. Det var tidskrävande och svårt, men avgörande för att undervisningen skulle bli bra. Att hitta böcker, dikter och andra slags texter som fungerade i ett språkligt heterogent klassrum är inte lätt, särskilt inte när man undervisar flera grupper och kurser parallellt.

Vissa texter blev riktiga fullträffar. Jag minns när jag läste Moa Martinssons novell ”Knapparna” med en stor grupp sfi-elever och den somaliska kvinnans röst fick en ny klangbotten av att göra Martinssons ord till sina. Jag minns klassen med nyanlända ungdomar som läste Sara Lövestams ”Flicka försvunnen” och diskuterade slutet med stor inlevelse. Jag minns den gången jag läste ”Anna, Hanna och Johanna” av Marianne Fredriksson och eleverna placerade ut framsteg för kvinnors rättigheter på en tidslinje.

Det var ett ständigt sökande och kopierande av texter, eftersom jag aldrig fann någon antologi som fungerade särskilt bra. Tack och lov har det hänt en hel del de senaste åren. Nyligen fick jag antologin ”SamSpråk – läs” i min hand. Det är en läsebok för elever på senare delen av sfi eller språkintroduktion utgiven av Sanoma utbildning. Louise Tarras och Eva Bernhardtson har gjort urvalet.

Ett textuppslag.

Att jag fick den beror på att utdrag ur två av mina böcker finns med. Dels några sidor ur ”Dagboken” som handlar om Tarek som brottas med det svenska språket och jobbiga minnen från hemlandet. Dels några sidor ur ”Astrid Lindgren – ett liv” som jag skrivit tillsammans med Cilla Dalén. Jag är alltså jävig, men måste ändå säga att det är en ära att få vara med i just den här antologin. För vad sägs om texter av Edith Södergran, Moa Martinsson, Jason Timbuktu Diakité, Negra Efendić, Selma Lagerlöf och många fler?

Läsaren möter 42 texter av olika slag, ordnade efter teman som ”drömmar, längtan nyfikenhet” och ”engagemang, kamp och rättvisa”, Här finns dikter, romanutdrag, noveller och sakprosa. Vissa texter är bearbetade till lättläst svenska, vilket tydligt framgår. Andra texter är skrivna på lättläst svenska i original och några texter är inte bearbetade alls.

Ett uppslag med uppgifter.

Jag gillar verkligen den här antologin. Här finns äldre texter av kända svenska författare, liksom debutanter som poeten Mona Monasar. Layouten är luftig och de flesta texterna har foton av antingen författaren eller något som anknyter till innehållet. Efter varje text finns ett uppslag med uppgifter, alltid enligt samma mönster. Några läsförståelsefrågor,  diskussionsfrågor, ord, skrivuppgifter, muntliga uppgifter och så vidare. Som lärare kan man luta sig mot bokens struktur, eller bygga vidare och skapa egna upplägg utifrån texter eller teman. Men framförallt kan man ge sina elever en bred och aktuell ingång till svenska litteratur.

 

 

”En upplevelse som jag kommer att berätta för mina framtida barn om”

Porträttet av Olga Tokarczuk är målat av Anita Ali Asgar och Amran Adan Hersi. Foto: Alexander Mahmoud. Originalet överlämnades till Olga Tokarczuk.

 

Den 11 december var det äntligen dags! Olga Tokarczuk kom till Rinkeby bibliotek för att möta elever från stadsdelarna Rinkeby och Tensta. Många fina reportage har publicerats i tidningar, radio och på tv. Jag länkar till några av dem sist i detta inlägg. Men huvudpersonerna för festligheterna i Rinkeby – vid sidan av Nobelpristagaren själv – var barnen.

Det var de som välkomnade Olga Tokarczuk vid bilen, som visade henne till rätt plats,  som genomförde hela programmet på scenen och som sedan  sedan fick dricka te och prata med henne vid ett särskilt bord. Därför lämnar jag nu ordet till några av eleverna i årskurs 9 från Enbacksskolan. Här är deras tankar om mötet med Olga Tokarczuk. Vissa av texterna är förkortade.

Jag var med i framträdandet för Olga. Det var helt fantastiskt och mäktigt. Vi pratade om texten som Olga hade skrivit om att kvinnor fick sälja sina kroppar. Olga var väldigt ödmjuk och snäll. Hon lyssnade verkligen på oss och hon brydde sig verkligen. Vi fick också sitta med henne och ställa massa frågor. Som vad hon skulle göra med pengarna. Hon vill starta en stiftelse om våra problem i världen. Hon vill jobba för feminister och med klimatförändringar. Hon vill verkligen försöka förändra världen och göra det till en bättre plats. Vi alla kände en mäktig känsla igår. Vi alla hade våra roller och vi fick ta hand om en hel föreställning det kändes jättebra.

Sabrin

*

Olga pratade om feminism och naturen. Den optimistiska synen på framtiden i hennes tid och den negativa syn som vi har nuförtiden. Hon kom in som Moses och delade upp stället som Röda havet.

Kooshin

*

Journalisterna som var runt oss gjorde mig lite nervöst från första början. När Olga kom in tänkte jag inte på dem längre. (…) Det enda jag tänkte på var Olga, för att det var liksom den där stunden där man märker att detta kommer kanske bara ske en gång i ditt liv så njut av det. Hon var snäll och en glädjespridare och jag var bara glad.

Yassin

*

Det var roligt att kunna stå på scenen och prata framför alla och Olga. När vi satt och pratade med Olga så ställde vi flera frågor som exempel vad hon tycker om priset hon vunnit och hennes reflektioner. Vi fick också prata med hennes sambo och fick även ställa frågor till honom om hur han kände sig. Innan jag gick upp på scenen så var jag glad och inte alls nervös utan jag var exalterad att prata framför alla.

Sara

*

Att få vara en presentatör för en person som träffat kungen och vunnit Nobelpriset är något jag inte kan beskriva. (…) Jag fick endast en chans att prata med Olga och ställde därför min fråga. Jag frågade henne om hur hon egentligen gör det? Hur hon egentligen skriver på ett så pass unikt sätt? Jag fick ett kort men ändå konkret svar: att koncentration och träning är de största anledningarna till hennes succé.

Daryan

*

Jag fick jobba vid bordet tillsammans med två klasskamrater där vi sålde Nobelhäften för hundra kronor styck, med andra tillägg som var inkluderat i priset. Det var roligt att kunna vara med på en sån rolig händelse som detta och äta alla olika desserter som fanns tillgängliga och som var goda. Man träffade en del intressanta människor, både journalister och åskådare. I helhet var det roligt att få vara med och bevittna händelsen.

Mustafa

*

Vi fick prata med olika journalister och jag fick möjligheten att prata med en journalist från Polen och innan allt startade hade jag en konversation med en kvinna som sitter i riksdagen. Vi fick träffa väldigt många viktiga människor igår. Jag personligen hann inte prata med Olga, för jag stod och sålde häftena till de som ville köpa. Jag är tacksam för att vi fick möjligheten att kunna träffa Olga för det är inte varje dag man får träffa en Nobelpristagare.

Sofia

*

Min upplevelse från igår var helt underbart. Det var jag och Ali som var de som träffade alla journalister först. Hade aldrig träffat så här många journalister på samma dag och fått prata med dem. Några intervjuade mig också. Det var en dag där jag aldrig kommer att glömma i mitt liv.

Fahri

*

Jag satt och pratades med Olga i några minuter. Hon verkar vara väldigt snäll och klok och vi pratade om många olika saker. Vi pratade inte bara om hennes författarskap utan även också om framtiden, klimatförändringar och om hur hon känner kring att ha vunnit Nobelpriset. Jag frågade henne hur hon vågade fortsätta att skriva när hon fått så mycket kritik i sitt land, och hon svarade att hon kände att hon behövde skriva för att överleva och att det var någonting naturligt för henne. Hon kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att inte skriva. (…) Det var ganska högljutt i rummet och det var väldigt mycket journalister med kameror runt oss så det var lite svårt att prata, men jag är glad att vi fick chansen att prata med henne ändå.

Anita

*

Allt var i ordning och alla var på plats. Jag hade själv inget uppdrag så jag fick prata med några äldre kvinnor om varför de var här, vad de tyckte och de berättade till och med om grejer om Nobelprisutdelning och hur det var. När vi satt runt samma bord som Olga då hade alla elever frågor. Jag hann fråga om tips som hon skulle ge till oss för att älska att skriva och komma till det hon är nu. Då berättade hon själv att hon gillade inte heller att skriva utan hon sket i det, sedan så började hon bara läsa böcker och sedan skriva ner sina känslor och tankar. Hon sa till och med: att skriva dagbok är en bra start. Det var intressant att få prata med Olga Tokarczuk.

Manar

*

Det var en rolig upplevelse. Det var också roligt att se kompisarna prata och för de pratade om arbetet som vi har jobbat med.

Simon

*

Jag tycker att det var väldigt spännande att en Nobelpristagare kom till just Rinkeby. Man känner sig stolt över att en förort med många invandrare och ”blattar” fick så mycket uppmärksamhet av media och att Olga kom just hit. Förorter som Rinkeby brukar svartmålas som ”no go zones” och det är mycket negativt som står i media. Olga verkade vara en väldigt god och ”down to earth” person och hon har väldigt vettiga tankar och idéer som hon delade med oss. Det var kul att träffa en Nobelpristagare. En sådan chans får man bara en gång livet tänker jag.

Mariam

*

Det var väldigt kul under Olgas besök. Det var roligare än vad jag trodde det skulle vara. Jag fick presentera Alfred Nobel och jag såg hur hon blev lite tårögd. Efter att presentationen var färdig fick jag sitta med henne en stund själv. Hon berättade att hon tyckte att detta var det bästa under Nobelveckan. (…) Från början trodde jag inte att det här skulle vara så roligt men till slut blev det här en av de bästa sakerna jag gjort under denna termin. Om jag kunde skulle jag gärna vilja göra om detta.

Keanna

*

För mig var det en bra dag. Det var jättekul att jag kunde träffa Olga Tokarczuk och servera te till henne. Jag var väldigt stolt över mina kamrater som stod framför oss och presenterade vad vi hade jobbat med. För mig och Rabia var det lite svårt när alla gick och ställde sig där teet och kakorna var. Det blev trångt för mig som skulle servera te till Olga. Men ändå gick det bra, jag kunde fortfarande servera te till Olga och hennes sambo.

Robin

*

Det var småbarn som sjöng Lucia och sa hej på sina hemspråk. Det var smart att sjunga Lucia och visa vår kultur för Olga. Hon såg ut att vara jätteglad för att få tavlan som Amran och Anita hade ritat. Hon var verkligen jättesnäll. Vi frågade ifall hon var gift. Hon svarade: vi har inte haft tid att fixa något bröllop än men vi är sambos. Jag blev glad när jag fick höra att hon skulle hänga tavlan på en vägg i sitt hus.

Rabia

*

Jag hade många känslor om hennes besök. Jag var glad hur hennes personlighet utstrålade ren glädje. Och den här dagen var overklig och jag har aldrig blivit fotograferad av så många personer. (Men nackdelen var att i vissa nyhetsartiklar skrev de inte mitt namn och att jag hade målat bilden av henne. Och ibland blandade de ihop mina ord med någon annans.)

Men förutom det så var det magiskt att träffa henne. Och jag kan sova bra om nätterna och veta att [pengarna från] alla böcker som blev sålda, kommer att skänkas till ett bibliotek i Rumänien som Gunilla har startat.

Mina frågor till Olga: 1) Vad inspirerade ditt hår? Enligt henne var det bara av en slump och hon har haft ”dreadlocks” över 9 år. 2) Är du inte skraj för kritiken som du får? Enligt henne så ska man inte bry sig, men kritik är bra för att utvecklas.

Amran

*

Det var roligt att få träffa Olga. En härlig och fantastisk upplevelse som inte många får uppleva. Olga är en fantastisk författare med mycket glädje och energi. Jag fick chansen att prata med Olga igår. Vi pratade om allt från hennes hårstil till hur hon träffade sin man. En fråga som jag ställde var varför hon tyckte om Wikipedia så mycket och hon svarade:

– Jag tycker om Wikipedia för att det är en faktasida som får alla från hela världen att samarbeta och skriva om allt möjligt.

Ali S

*

Det var jättespännande att träffa Olga och vi hade många frågor. (…) Och igår träffade jag Monica Zak. Då blev jag jätteglad för hon skrev boken jag tyckte mycket om. ”Alex Dogboy” var en jättebra bok. Men igår var bästa dagen på hela veckan jag fick träffa många personer, jag blev intervjuad. Jag finns faktiskt med i mitti.se om du vill kolla upp det.

Yusuf

*

Igår var en oförglömlig dag. Det var både roligt och intressant.

Att vara den enda gruppen av elever som gick träffa henne var coolt och kommer att vara med mig till min sista dag. Hann aldrig prata med Olga direkt men fick vara med i en och annan intervju. Det var en rolig upplevelse som jag kommer att kunna berätta för mina framtida barn om.

[Anonym]

 

Några reportage från Rinkeby bibliotek:

Nyhetsbyrån Järva: 2019 års Nobelfest i Rinkeby

SVT: Olga Tokarczuk besökte Rinkeby: ”Det bästa på hela Nobelveckan”

Dagens Nyheter: Olga Tokarczuk i Rinkeby: Det här var det bästa under hela Nobelvistelsen

Stockholm Direkt: Här välkomnas Olga Tokarczuk till Rinkeby

Mitti: Nobelpristagaren mållös av Järvaeleverna

 

Världens hopp i Rinkeby och Tensta

– Jag vet inte om jag har sagt det här till er, men ni är världens hopp!
De fyra femtonåringarna blir knäpptysta när uppriktigheten i Gunilla Lundgrens röst träffar dem. Vi sitter i ett grupprum på Enbacksskolan i Tensta och övar inför framträdandet på Rinkeby bibliotek.

Gunilla Lundgren har precis frågat dem om de tror att någon från Tensta eller Rinkeby kan få Nobelpriset.
– Ja!
– Självklart!
– Jag vill ha det i medicin.
De är också uppriktiga. Sådan är överenskommelsen. Detta är på allvar.

Hela hösten har klassen arbetat med Alfred Nobels liv och priset som bär hans namn, särskilt de två pristagarna i litteratur. De har läst, diskuterat, skrivit och ritat. Några elever har gjort ett fantastiskt porträtt av Olga Tokarczuk som de hoppas kunna överlämna till henne personligen tillsammans med det 32-sidiga häftet till årets pristagare. Eleverna har även läst utdrag ur hennes bok ”Löparna” och ”Björnens ögonblick” samt ur Peter Handkes ”Barnberättelse”. De har läst texterna och funderat på dem utifrån sina egna liv och författarnas.

Repetition i Enbacksskolans bibliotek, inför årets program på Rinkeby bibliotek.

På Knutbyskolan i Rinkeby har fjärdeklassarna skrivit dikter och ritat teckningar av torget i sin hemort. Många personer har hjälpts åt för att översätta dikter och texter till en rad olika språk: givetvis polska, tyska och engelska, men även somaliska, turkiska, arabiska och romska. Själva idén med projektet Nobel i Rinkeby är det är en internationell stadsdel och Nobelpriset ett internationellt pris. Detta var viktigt för Alfred Nobel, men kontroversiellt i Sverige där många tyckte att priset bara skulle gå till svenskar. Men det blev som Alfred ville.

Elever från Knutbyskolan tecknar Rinkeby torg under ledning av Lotta Silfverhielm.

Och nu övar en handfull elever på att välkomna ännu en Nobelpristagare till Rinkeby bibliotek. Deras engelska är nästintill perfekt och de kan ägna sig åt att finslipa tonfall, hållning och mikrofonteknik. Efter några repetitioner med Gunilla och mig får de hjälp av ett riktigt proffs. Regissören Judith Hollander kommer till Enbacksskolan och slår sig ner på en stol framför scenen. Eleverna genomför hela programmet innan hon kommer med regianvisningar. Det är på detaljnivå, hon är mycket imponerad. Det här kommer att gå hur bra som helst.

Regissör Judith Hollander (till vänster) hjälper eleverna på Enbacksskolan att vässa sitt framträdande.

I trettio år har Gunilla Lundgren arbetat med Nobelpriset i Rinkeby. Det började 1988 när kulturvetare Elly Berg kom med idén att göra ett häfte till Naguib Mahfouz tillsammans med arabisktalande barn och deras modersmålslärare i Stockholm. Alltsedan dess har barn och ungdomar i Rinkeby arbetat med Nobelpriset genom att skriva och teckna ett häfte till Nobelpristagaren i litteratur. I år är två skolor med: Enbacksskolan i Tensta och Knutbyskolan i Rinkeby.

Listan på litteraturpristagare som har besökt Rinkeby bibliotek är lång, med namn som Kazuo Ishiguro, Svetlana Aleksijevitj, Patrick Modiano, Mo Yan, Tomas Tranströmer och Mario Vargas Llosa – som efter sitt besök 2010 skrev i den spanska tidningen El País:

Av den svindlande mängd saker som jag gjorde och såg under de åtta dagar jag nyligen tillbringade i Stockholm var det få som rörde mig så som den eftermiddag jag var i Rinkeby.

Kanske såg han samma sak som Gunilla Lundgren  den där dagen.

Världens hopp.

Repetition pågår. Porträttet i bakgrunden är målat av Anita Ali Asgar och Amran Adan Hersi.

Intensivt arbete med årets Nobelpristagare

Som jag tidigare berättat arbetar jag och Gunilla Lundgren i år tillsammans med Nobel i Rinkeby och Tensta. Arbetet sker under hösten och avslutas med att någon av pristagarna besöker Rinkeby bibliotek i december. Då överlämnas ett häfte som eleverna har gjort till pristagarna – med dikter, bilder och andra texter.

Sedan pristagarna i litteratur för 2018 och 2019 tillkännagavs har vi arbetat intensivt med eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan i Tensta. Parallellt har Gunilla Lundgren också arbetat med elever i årskurs 4 på Knutbyskolan i Rinkeby. För den som är nyfiken på hur detta arbete går till ska jag här försöka sammanfatta det vi gjort hittills.

Tillkännagivandet i Börssalen

Torsdagen den 10 oktober var Gunilla Lundgren och jag på plats i Börssalen för att höra vilka som skulle få 2018 och 2019 års Nobelpris. Tidigare år har även elever fått vara med, men i år fick de istället se alltsammans direkt på en skärm i Nobelprismuseets lokaler en trappa ner. I Börssalen kom flera personer kom fram och frågade Gunilla var eleverna var, och Björn Wiman saknade dem i en krönika i DN:

Det brukar vara fantastisk stämning i Börssalen, med allt från skolklasser från Rinkeby, larmande kvällstidningsreportrar och torsdagslediga flanörer ur det kulturbärande skiktet – en kaotisk litterär performance. I år, i den nyrenoverade Akademiens regi, är folkfesten borta.

Nåväl, prick klockan 13 öppnade Mats Malm dörrarna och tillkännagav att litteraturpristagarna var Olga Tokarczuk och Peter Handke. Gunilla och jag dröjde kvar en stund för att bläddra i pristagarnas böcker som fanns i Börssalen, sedan gick vi ner och pratade med eleverna.

Gunilla och jag i Börssalen den 10 oktober.

Hela klassen och tre lärare hade kommit till Nobelprismuseet för att se tillkännagivandet. De fick även tillfälle att ställa frågor till Ebba Holmberg som är Nobelprismuseets ämnesexpert på litteratur. En av eleverna ville veta om kommittén läser böcker på originalspråk eller i översättning – och är det i så fall inte översättningen som belönas? Någon annan undrade vad som händer om pristagaren hinner dö före prisutdelningen i december.

När eleverna åkte tillbaka till Tensta började Gunilla och jag att planera vårt kommande arbete. Ingen av oss hade läst något av pristagarna, men vi hade bestämt oss för att presentera en var för klassen veckan därpå. Vi drog lott och det slutade med att Gunilla tog hand om Olga Tokaczzuk – medan jag fick Peter Handke.

Jakten på pristagarnas böcker

Nu började jakten på böcker!  Ett enda exemplar på engelska lyckades vi lägga vantarna på i Gamla stans bokhandel och Gunilla hade en bok av Olga Tokarczuk hemma. Under helgen fann vi två personer som kunde langa litteraturen vi behövde. Med stor tacksamhet plingade jag på hemma hos Jan Henrik Swahn som översatt Olga Tokarczuk till svenska och Bengt-Erik Engholm som hade en hel trave böcker av Peter Handke i sin hylla. Gunilla och jag kastade oss över böckerna – samt tidningsartiklar och program på tv och radio om pristagarna!

Bengt-Erik Engholm, författare och Handkeläsare

Jan Henrik Swahn har översatt Olga Tokarczuks böcker till svenska.

Pristagarna presenteras för klassen

Tisdagen den 15 oktober presenterade vi de två pristagarna för klassen i Tensta. Gunilla berättade om Olga Tokarczuk och jag om Peter Handke. Det blev kanske lite väl mycket historia och politik, men så är det ju två författare som vuxit upp på platser och verkat i en tid då sådana frågor aktualiseras. Inte minst Handkes uttalanden kring kriget i Jugoslavien måste beskrivas och diskuteras. Den här lektionen läste vi inte några texter, utan lät eleverna skriva fritt utifrån två frågor med anknytning till pristagarnas verk.

Till Olga: Vad är en fri människa?

Till Peter: Vad är en lyckad dag?

Jag skulle gärna citera  några av texterna, för där fanns väldigt fina och välformulerade tankar, men håller på dem tills häftet är klart i december.

Föreläsning om alla årets Nobelpristagare

Det är inte bara litteraturprisen som ska studeras! Alfred Nobel angav faktiskt fem priser i sitt testamente. Därför kom Charlotta Jeppson och Peter Järver från Nobelprismuseet till Enbacksskolan den 21 oktober. De föreläste för hela högstadiet om alla årets pristagare, alltså medicin, fysik, kemi, fred och litteratur. Trots strulande teknik lyckades de förklara en del riktigt krångliga saker så att i alla fall jag förstod.

Peter Järver och Charlotta Jeppson från Nobelprismuseet. Foto: Cilla Dalén

Eleverna läser pristagarnas texter och skriver

Självklart ska eleverna läsa litteraturpristagarnas texter. Gunilla och jag har alltså valt att arbeta med en pristagare var. Den 22 oktober läste halva klassen  ett utdrag ur Peter Handkes bok ”Barnberättelse” tillsammans med mig och Stefan Ljungdahl, som är svensklärare. Den andra halvan kommer att läsa en text av Olga Tokarczuk med Gunilla.

Jag var lite nervös före lektionen. Hur skulle det funka med en så pass svår text? Handkes texter kräver koncentration och en stor del av läsupplevelsen ligger i att uppfatta vad han gör med språket. Det är dessutom en berättelse som inte är omedelbart tillgänglig för 15-åringar, eller?

På 60 minuter hann vi ändå komma ganska långt in i Handkes språkliga värld. Jag började med att återkoppla till lektionen då vi presenterade pristagarna och påminna om vad boken ”Barnberättelse” handlar om: en man och hans första tid som far till ett barn. Peter Handke har en dotter som heter Amina (född 1969) och boken lär vara åtminstone delvis självbiografisk.

Stefan Ljungdahl in action.

Därefter uppmärksammade jag eleverna på några språkliga egenheter som finns i texten, såsom att Handke inte namnger personerna i boken utan betecknar dem som barnet/det och den vuxne/han/mannen. I vissa scener använder han istället en situationsbunden beteckning som den uppväxande och den inträdande. Eleverna undrade om detta var typiskt för tyska, men varken Stefan eller jag hade något tvärsäkert svar.

Som ytterligare stöd beskrev jag även de scener som texten skulle innehålla, där den sista är det ögonblick då den vuxne får se sitt nyfödda barn för första gången genom en glasruta. För att eleverna skulle förstå situationen visade jag även en bild av ett sjukhus där sköterskor håller upp ett barn för en man på andra sidan en glasruta.

Sedan läste jag de första 2–3 sidorna i boken högt, med uppmaningen att eleverna skulle fokusera helt på texten och att det var okej att inte förstå allt. Det blev knäpptyst.

Efter läsningen plockade Stefan och jag upp några tankar om texten, och delade sedan ut kopior av ett kortare utdrag (scenen vid glasrutan). Nu läste Stefan detta avsnitt högt, och uppmuntrade eleverna att följa med på pappret. Jag tror att eleverna uppskattade att höra sin lärares bekanta och trygga högläsningsröst.  Återigen fick de komma med kommentarer och frågor. Intressant nog kunde de uppfatta väldigt mycket. Vi snuddade vid Handkes växlingar av tempus, relationen mellan mannen och kvinnan i texten, distansen som skapas genom tredjepersonsperspektivet samtidigt som texten kommer väldigt nära – samt förklarade enskilda ord som anblicken, sammansvuren och med ens. Att Stefan och jag ledde detta tillsammans var bra, för då kunde han knyta an till tidigare läsning i klassen och moment i sin undervisning – medan jag har hunnit läsa mer av Handkes verk och har ansvar för texterna till häftet.

Slutligen fick eleverna skriva ner sina tankar och funderingar om texten. Några flickor i klassen diskuterade hur de skulle förhålla sig till Handkes kontroversiella uttalanden om kriget i Jugoslavien. De fick själva välja hur de skulle formulera sig.

Även här blev det flera riktigt fina texter, men dem sparar jag också till häftet.

Eleverna skriver om övriga Nobelpris

Alla årets Nobelpristagare ska presenteras i häftet, så efter lektionen om Handke tog jag med några elever som fick skriva och teckna med mig. Läraren Anna Lindgren hjälpte också till. Med utgångspunkt i Charlottas och Peters föreläsning och Nobelprismuseets lektionsmaterial lyckades vi kort och koncist sammanfatta alla priser. Det blev även några bilder som illustrerar universums expansion (fysikpriset), andning på hög höjd (medicinpriset), litiumjonbatteriet i mobiler (kemipriset) och Etiopiens premiärminister (fredspriset). Jag tror aldrig jag har varit så väl inläst på Nobelprisen som i år och det är tack vare Nobelprismuseets utmärkta pedagoger!

En elev tecknar fredspristagaren Abiy Ahmed.

På torsdag fortsätter Gunilla att arbeta med Olga Tokarczuks texter. Jag vet att hon kommer att läsa ett utdrag ur ”Löparna”.

Mer att läsa: