Author: anneliedrewsen

Vilken kärlek är den största?

I många klassrum är det mest läraren som ställer frågor och eleverna som förväntas svara. Frågorna är ofta sådana som läraren redan vet svaret på. Hon ställer dem bara för att kontrollera att eleverna kan.

Vi är många lärare som försöker komma ifrån denna typ av interaktion. Vi strävar efter att hitta andra arbetsformer, där eleverna får större utrymme att själva formulera frågor och fundera på svaren.

Ett sätt som jag tycker fungerar bra är boksamtal om gemensamma läsupplevelser. Idag hade jag ett sådant med mina elever, ett skönt gäng nyanlända ungdomar. Vi läste Shaun Tans Det röda trädet. En dyster historia med ett vackert och hoppingivande slut. Få ord, många bilder. Öppet för olika tolkningar.

När vi hade diskuterat olika sätt att förstå trädet i boken (symbol för kärlek, vänskap, hopp…) tog plötsligt en kille i klassen till orda.
– Får jag fråga en sak? undrade han.
– Javisst, sa jag.
– Vilken kärlek är den största?

Jag tror han förväntade sig att jag skulle sitta inne med svaret, men han fick inget. Istället fortsatte vi att samtala…

Utgivningsmöte

Jag undrar hur ofta de har utgivningsmöte på det stora förlaget. För jag är ganska säkert på att jag kommer att få ett väldigt trevligt mejl eller telefonsamtal efter nästa sådant möte.

Kanske idag? Nästa vecka? Senare i höst?

Varför älskar du böcker?

Jag fick frågan av en elev idag. Det var en bra fråga. Jag svarade.

 Böcker låter mig kliva in i andra världar, andra människor. Jag kan resa till platser som inte går att besöka så lätt. Jag kan läsa om livet i Somalia, Irak och Afghanistan. Jag kan förstå något om andra människor och uppleva samma känslor som de. Jag kan tänka deras tankar.

När jag läser kan jag lämna här och nu. 
Jag kan lära mig och roa mig på samma gång.

Svaret ter sig både självklart och banalt.
Som om allt är sagt och ingenting.

Varför älskar du böcker?

Självutlämnade med integritet

Jag har alltid tänkt att det råder ett motsatsförhållande mellan att vara självutlämnande och att ha integritet. Men Stina Lundberg Dabrowskis lyckas i sin bok om konsten att intervjua med konststycket att förena de två.

I boken vävs korta självbiografiska avsnitt ihop med kapitel om hur man intervjuar. Utifrån egna upplevelser ger Stina råd åt läsaren om hur man ska och inte ska bete sig i intervjuer. Jag gillar Stinas sätt att skriva. I de rådgivande avsnitten är hon personlig, generös och resonerande. Hon tilltalar läsaren du. Men i de självbiografiska delarna är hennes prosa kortfattad, saklig och skriven i presens. Inte ett spår av gestaltning. Det är snarast en rapport av olika händelseförlopp.

Genom att tvätta bort alla känslomässiga uttryck och analyser skapar författaren et utrymme för läsaren att själv kliva in i händelserna. Plötsligt är man där, i samma rum som en tonårig Stina på resa i Europa och känslorna man själv känner kan lika gärna vara Stinas. På samma sätt avstår hon från att analysera och göra kopplingar till senare delar av sitt liv. Allt sådan överlämnas åt läsaren.

Det är en mycket angenäm approach. Att lita på sin läsare.

Ny Adam-bok nästa år!

Det här är Adam, som hittills har figurerat i två böcker av mig. Nästa år kommer en tredje bok. Precis som tidigare är det Markku Huovila som illustrerar. Boken kommer ut i flera tvåspråkiga versioner, varav ett språk är nytt för Adam.

För tillfället kan jag inte berätta mer än så, men så fort alla detaljer är helt klara lovar jag att avslöja lite mer.

Nytt från förlaget

Mejl från förläggaren:

Jag presenterade X på vårt avstämningsmöte idag, och det var enkom positiv feedback. Det känns som om vi kan få till något riktigt bra här!

Jaha, då är det väl bara att vänta på att detta formuleras i något slags kontrakt. Skönt att vara tillbaka på jobbet som upptar större delen av dagarna, annars hade nog denna väntan blivit väldigt jobbig.

Grubblerier inför skolstarten

I morgon börjar jag jobba igen efter flera veckors ledighet. (Som lärare alltså. Skrivandet är svårare att ta ledigt ifrån. Jag har hela tiden något på gång.) Vi lärare har en vecka på oss innan eleverna kommer och fyller våra rum med mening. Det är knappt om tid att förbereda, varför åtskilliga lärare lägger många timmar av loven på att förkovra sig i litteratur, diskutera didaktiska frågor med kollegor på nätet och att fundera på hur nästa läsår ska bli så bra som möjligt.

Själv har jag den senaste veckan haft näsan i böcker som handlar om allt från läsutveckling till ledarskap. Hela tiden med några frågor i huvudet: Hur kan jag bli en bättre lärare för mina elever? Hur kan jag få ut mer av vår värdefulla tid tillsammans? Hur skapar jag de bästa förutsättningarna för lärande?

Problemet är inte bristen på uppslag, teorier och inspiration. Tvärtom håller min hjärna ibland på att explodera av intryck. Samarbeten, verktyg, texter, arbetsformer, sajter… allt i en enda röra. Exakt vad det landar i vet jag nog inte förrän jag står mitt i det. Antagligen kommer jag att förkasta en del av det jag testar, annat kommer jag att vilja vidareutveckla. Ibland kommer jag att känna mig uppgiven, andra gånger euforisk. Vissa dagar kommer jag att tro att jag har misslyckats, för att snart uppleva framsteg av sällan skådat slag.

Att vara lärare är onekligen sammansatt och det finns inga enkla svar på hur man blir en skicklig lärare. Men det är väl det som är tjusningen med yrket.