Author: anneliedrewsen

Halvtidshalleluja

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har nu skrivit drygt hälften av de 50 000 ord som krävs för att gå i mål i NaNoWriMo. Hittills har det gått relativt lätt att skriva 1667 ord dagligen – de flesta dagar har det blivit ett par hundra ord utöver det. Trots att jag har uppfattat mig själv som en skrivande människa så länge jag kan minnas har denna upplevelse lärt mig massor. Till exempel:
Jag kan skapa riktig spänning i mina texter. Om jag tycker att det som händer är så spännande att jag inte kan hålla mig från datorn måste det finnas något där som även skulle kunna tänkas locka en läsare. Aha-upplevelse.
Texten mår bra av att slippa den inre redaktören. När jag är på väg att skriva en klyschig formulering tänker jag till i en halv sekund om jag kan komma på något bättre. Ofta dyker det upp någon alternativ formulering. Om inte kör jag på det klyschiga och skriver vidare. Texten växer; det jag vill säga finns där, men kan snyggas till i efterhand om det skulle behövas.
Det är förbannat roligt att skriva. Visst har jag alltid gillat att skriva, men att skriva ett romanmanus är  minst lika roligt som att läsa en roman. I alla fall i detta skede. Varför har jag inte gett mig på det tidigare?
Jag behöver inte vara rädd för att skriva mina idéer. För flera år sedan fick jag en idé på en ungdomsbok som jag vet skulle kunna bli riktigt bra. Jag har en grundintrig klar för mig, men hittills har jag inte vågat ta steget att omvandla idén till ett manus. Ett enda kapitel har jag skrivit. Varför? För jag är rädd för att inte göra min idé rättvisa. Men efter att ha skrivit som en tok i två veckor inser jag att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Blir det skit så är det ju bara att skriva om. Och skriva om. För en bok ska det bli. Och det är jag som ska skriva den. 
Men kan vänta med att gör research. Idén i exemplet ovan skulle kräva ganska omfattande research. Koll på historiska fakta, kunskap om vissa specialområden och antagligen även en rad intervjuer med olika yrkesmänniskor. Allt är sådant som intrsserar mig mycket, så det är inte det att jag inte vill ta tag i det. Men jag har inbillat mig att jag först måste göra research och sedan skriva. Men det behöver jag ju inte alls!
Man behöver inte ha en synopsis. Den vaga idé jag hade i början av november var en början, men allt eftersom nya karaktärer växer fram börjar det hända saker. De gör oväntade saker, blir kära och visar sig ha tvivelaktiga bakgrunder. Hur det ska sluta har jag ingen aning om och det är riktigt spännande.

Bloggande illustratörer

Jag gillar att smyga mig in på illustratörsbloggar och se mig omkring en stund. Särskilt kul är det att få en inblick i skissarbetet. Kolla in detta:

Mattias Käll visar skisser på barnboken Bröderna Krull. Se hur fint han placerar in texten på sidorna.

Matilda Salmén skissar på en ny bok som ska handla om mat i olika länder. Hon får det att se så enkelt ut. Spana in osten!

Jojo Falk ritar mumier till Mumieboken. (Jag gillar Jojo Falk lite extra eftersom hon var snäll och gjorde några illosar till en hemsida jag och en kompis gjorde för ungefär hundra år sedan.)

Just nu jobbar jag med en duktig illustratör som inte har någon egen blogg. Ännu. Han har dock lovat att jag får visa några skisser från vår kommande bok. Snart.

Stängt på grund av sjukdom

Förkylningen har nått min hjärna. Tankarna rör sig trögt, jag kan inte avgöra om orden mina fingrar knackar fram är en sammanhängande text eller bara sörja. Nu dricker jag det här och tar en paus tills jag kan tänka igen.

Om livets mening

Äntligen en vettig rubrik i DN. Johanna Thydell fyller 30 år och uppvaktas på familjesidan. Om skrivandet säger hon:

Att fråga varför skrivandet är viktig för mig är som att fråga varför mina fötter är viktiga. Skrivandet är en självklart del av mig och ger mig en värld där jag får hålla på med det jag älskar mest: Att arbeta med språket och bilda vackra meningar. 

Bloggande barnboksförfattare

Ett gäng barnboksförfattare och illustratörer i Västsverige gick samman och bildade Barnboksnätet för tio år sedan. De träffas regelbundet för att prata om böcker, arbetsvillkor, förlagskontakter och skapande processer. Jag upptäckte precis att de har en blogg, där nätverkets medlemmar turas om att skriva. Det verkar vara en riktig guldgruva för oss som drömmer om att skriva och/eller illustrera för barn.

Inger Granberg skriver om den inre kritikern (som vi NaNo-deltagare har förvisat ur våra liv hela november). Marie Oskarssom skriver om vad hon tycker är en författares viktigaste egenskap.  Sassa Buregren berättar om hur det känns att bli refuserad. Inte ens etablerade författare klarar sig från de jobbiga beskeden.

Under november kan man dessutom delta i utlottning av boken Det låter bra! av Sara Gimbergsson och Pernilla Gesén.

NaNoWriMo: Dag 9

17200 ord hittills och mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Varför har jag aldrig försökt mig på att skriva en roman tidigare? Jag skulle kunna skriva dubbelt så mycket om jag verkliga la manken till.

Ett av veckans råd i No Plot-boken är att hålla sig undan sjukdom. Jag har redan haft en ordentlig förkylning och hostar fortfarande, särskilt på nätterna. Sömnbristen gör mig lite seg på dagarna, så jag hoppas på att vara helt frisk när slutspurten börjar.

Det kom ett mejl

från ett av de stora förlagen om ett barnboksmanus:

Vi har nu läst ditt manus och måste tyvärr meddela att vi beslutat oss för att inte anta det. Konkurrensen är mycket stor och det är bara en liten del av de insända manuskripten som slutligen antas för utgivning.

Lycka till i framtiden!

Det känns helt okej. Det händer så mycket annat kul nu att jag kan ta refuseringar med en klackspark. Nästan.

Drömma tyst eller prata på?

Ska man hålla sina drömmar och förhoppningar för sig själv eller berätta för hela världen att man vill bli författare? Det finns uppenbarligen olika sätt att hantera skrivardrömmar.

Karina skriver i ett gästinlägg på Debutantbloggen om att hon inte ens sa till sin sambo att hon skrev på en roman. Först när ett förlag visade intresse berättade hon. Personligen skulle jag aldrig klara av att hålla tyst som Karina. Vilken imponerande målmedvetenhet att klara av skriva en roman utan input eller stöd från omgivningen. Jag har pratat med min man om mina skrivardrömmar sedan vi träffades för drygt tio år sedan. Förklarat att det inom mig finns en författare som en vacker dag kommer att ta över mitt liv. En typ som vill vara i fred och kanske åka iväg ibland och skriva. En typ som vill fly från verkligheten och vara otillgänglig periodvis. Han tycker att det är okej. (Kanske för att mitt vanliga jag inte skiljer sig så mycket från den där författaren som väntar på att komma ut.)

Ett annat sätt att hantera drömmen om att skriva är den här bloggen. Det visade sig vara ett ypperligt sätt att få uppmuntran och hämta inspiration från andra som delar min dröm. (Det ska bli så kul att se alla dessa drömmar omvandlade till böcker i framtiden!)

Även mina vänner får höra en del. Nyss ringde en som jag inte har pratat med på länge och frågade hur det gick med skrivandet. Hon är duktig på att ge uppmuntran och dela min glädje, så det samtalet gjorde gott. En annan vän har börjat fråga om NaNoWriMo. Hon hade sett ett tv-inslag med Katarina Wennstam och Mari Jungstedt, där de berättade att de åker på författarresor och skriver febrilt. ”Det borde vi göra” sa vännen till mig. Jag ska försöka få med henne i NaNo nästa år till att börja med. Sedan hoppas jag att det blir många författarresor.