Author: anneliedrewsen

Adam pratar polska. Och bosniska!

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Om arbetet med att få ett manus antaget är frustrerande och mödosam bjuder den efterföljande processen, den som förvandlar ett manus till bok,  på en rad hissnande upplevelser. 
I mitt fall handlar en av dem att se mina ord i en ny språkdräkt. Eftersom förlaget är specialiserat på tvåspråkiga böcker ska mina svenska ord översättas till fyra andra språk: spanska, somaliska, polska och bosniska. Den spanska versionen skriver jag själv, vilket är lite läskigt. (Mer om det en annan dag).
Övriga versioner går ut på översättning hos proffs. Nyss fick jag veta att två av språken är klara. Min berättelse om Adam finns nu på polska och bosniska. Än så länge har jag bara fått titlarna:
Nie drap się, Adasiu! (polska)
Ne češi se, Adame! (bosniska)
Någon som kan gissa den svenska titeln?

Författardrömmar = big business

Erbjudandena står som spön i backen så här i julklappstider.  Det är författarcoaching, inspiration och  skrivarklubbar. ”En liten avgift så får du allt detta!” Jag betraktar det hela med viss skepsis. Är det värt pengarna? Någon som har erfarenhet och kan berätta?

Och vad gör författarcoachen som stöter på ett hopplöst fall. Ser fram mot att kunna fakturera många timmar eller ger ett uppriktigt nej tack? Eller tror vi att alla kan bli författare nu för tiden,  med rätt vägledning?

(Javisst ja, alla kan ju faktiskt bli författare. Självpublicering heter det visst. Också big business, har jag hört.)

Fler belöningar…

Jag är inne i slutfasen av uppsatsskrivandet nu. Har kommit så långt att jag har lagt ihop alla avsnitt i ett enda dokument. Först kommer inledningen som aningen anspråksfullt utropar: Här kommer jag och det här ska jag göra! Sedan följer de halvtorra delarna som redogör för var forskarna har sysslat med tidigare och vilka teorier som står till buds för att undersöka det jag har föresatt mig att ta reda på. Därefter följer själva kärnan i en magisteruppsats: resultaten. Det är lite spretigt, med däri finns någonting jag måste fånga upp. Något att destillera och koka en slutsats på. För det sista avsnittet är ännu oskrivet: Sammanfattning och diskussion. Vad är det egentligen jag har kommit fram till? Och vad betyder det?

Fortfarande är den inre drivkraften svag. Helst skulle jag vilja kasta in handduken nu. Men det går inte, så jag uppfinner belöningar. Jag har två lockelser att spela med: att läsa Simonas bok Överenskommelser som jag slog till på här och min egen NaNo-roman som jag faktiskt börjar bli sugen på att läsa.

Så: När jag är färdig med min uppsats får jag läsa Överenskommelser. När jag har försvarat den (uppsatsen alltså, inte romance-boken) på ventilationsseminariet får jag läsa min egen roman och eventuellt börja redigera den. Låter som en bra deal.

NaNovember – och sen då?

Knappt halvvägs in i december tänker jag tillbaka på november och mitt NaNoWriMo-projekt. Jag skrev varje dag tills jag nådde 50 000 ord. Jag skrev vid köksbordet, i sängen, på bussen och på caféer. Jag skrev när jag inte hade lust och jag skrev för att slippa skriva annat.

Jag nådde målet. Det blev tillräckligt många tecken. Men sen då? 

Omedelbart när jag var färdig läste jag de 50 första sidorna av min text. Förvånades ibland av en kärnfull formulering, förskräcktes lika ofta över det slentrianmässiga i det jag skrivit. Jag slutade läsa. Lät texten vila.

Frågan är när det är dags att ta fram texten igen och läsa hela. Hur kommer det att kännas då? Kommer jag att tycka att det finns något att jobba vidare med, eller kommer jag att vilja radera allt? Jag har faktiskt ingen aning.

Jag har dock redan två personer som anmält sig som villiga läsare. Dels Lisa,  min medtävlare i NaNo, som (i ett svagt ögonblick?) antydde att hon skulle kunna tänka sig att läsa min så kallade roman. Dels en vän till mig som jag ringde upp en av de sista dagarna jag skrev och ställde en massa konstiga frågor till. Det var den enda research jag gjorde, men för att hon inte skulle tycka att jag var fullständigt galen förklarade jag kort vad jag sysslade med och vad boken handlade om. För ett par dagar ringde hon mig och bad: ”Snälla, kan du inte skicka den där boken till mig, jag vill läsa.” Jag vägrade. Ännu är manuset oläsbart för andra än mig själv.

Men det fick mig ändå att fundera. Kanske finns det något i min berättelse som skulle kunna locka fler läsare. Om jag bara ägnade ett år eller så åt att putsa upp det till läsbart skick.

Framgång och motgång

Många bra saker är på väg att hända. Jag ska ge ut min första bok om några månader. Jag tar snart examen efter flera år som student. Jag har flera intressanta skrivprojekt på g. Det känns helt enkelt förbannat bra.

Men någonstans i bakhuvudet finns tankarna på att jag kommer att stöta på hinder, om inte nu så senare. Att läsa den här bloggposten var en bra påminnelse om allt hårt arbete som väntar när jag väljer ett skrivande liv, ett enormt slit som kanske inte ens ger avkastning i slutändan. Det är på engelska, det är långt, men det säger en del om vikten av drivkraft och uthållighet. Läs!

Dagens bord

Misär i motljus

Varför är min säng obäddad? Varför ligger det så mycket skit på mitt skrivbord? Varför har fönstret inga gardiner, inte ens en gardinstång? Varför står bara en sketen IKEA-växt för 15 spänn i fönstret? För att jag skriver. Just nu på uppsatsen. Skriver, redigerar, våndas. Vill inte hålla på med det när jag har kastat upp femtielva andra bollar i luften. Men jag tvingar mig själv att sitta kvar, vid det andra skrivbordet, det som inte är belamrat med bråte. För städa tänker jag inte göra. Inte bädda heller. Och ikväll ska jag sjunka ner i tv-soffan och insupa intellektuell elegans och kulinarisk finess från Blå hallen.

På hal is

Jag har bestämt mig. Jag släpper taget. Nu ska jag skrinna över isen. Återstår att se om det blir piruetter eller platt fall. Just nu känns det bra, har ett par skivjobb på gång som förhoppningsvis ska ta mig genom årets första veckor.

Dessutom har jag kommit in på kursen Att skriva för barn och ungdom på Karlstads universitet. Den är helt på distans och verkar vara fokuserad på praktiska skrivövningar. Av litteraturlistans fyra böcker har jag redan läst två.

Oron i mitt bröst har omvandlats till ett otåligt fladdrande. Något vill ut och ta plats. Något som känt sig instängt alldeles för länge.

Första mötet med läsare

Idag mötte min bok sina allra första läsare. Att kalla dem läsare är kanske inte är riktigt rättvisande, de var snarare lyssnare.

När jag kom till sonens förskola för att hämta honom kom en i personalen fram och sa: ”Du, den där boken, kan jag inte få läsa den?!” Jag råkade ha med mig illustrationerna i väskan, så jag slog mig ned vid bordet där några barn satt och åt mellis och började läsa.

Framför mig hade jag två fina små människor som satt och slevade i sig yoghurt. De var inte mer än två äpplen höga och sa inte så mycket. Men när jag höll upp bilderna och började läsa spärrade de upp ögonen och lyssnade andaktsfullt på mina ord. Bakom dem stod två fina fröknar och lyssnade lika intresserat.

När sista bilden var visad la jag ner mina papper i väskan.  ”Gillade ni boken?” frågade jag. De små fina yoghurtkladdiga blöjbarnen log stort och nickade. Den nyfikna fröken som bad mig läsa från första början klappade mig på axeln och sa ”Det här kommer att slå!” Jag hoppas hon har rätt.

Älska bibblan!

Bild från librarylovers.se

Dagens tips till alla som planerar att debutera som författare inom de närmsta åren: bli kompis med personalen på lokala bibblan!

Jag bor i Tensta och drev under flera år bloggen Alla vägar bär till Tensta där jag skrev om livet i min utskällda förort. Tack vare den har jag kunnat knyta jag många kontakter med folk i min egen stadsdel. Genom att ofta besöka bästa bibblan och diskutera litteratur, förortsfrågor och annat viktigt har jag utvecklat en värdefull relation med personalen. En bibliotekarie har koll på samtida litteratur, vet var som efterfrågas och kan vara ett jättebra stöd för en skrivande människa. Dessutom är biblioteket en utmärkt plats för att lansera en bok, vilket jag var och diskuterade med Tensta bibliotek i morse. Tillsammans planerar vi ett familjeprogram i samband med att min bok kommer ut och jag tror att personalen på bibblan är lika taggade som jag inför det.