Jag blev klar med uppsatsen idag och skickade iväg den till min handledare. Nu återstår bara eventuella ändringar efter hennes kommentarer samt korrekturläsning.
Nöjd med dagens insats tog jag en promenad till sonens förskola. På vägen såg jag både en plogbil som kört fast i snön och en kvinna som skottade fönsterblecket med spade. Härliga tider.
Enligt O tipsade om den här snygga klockan. Tyvärr blir det inte mycket läsning för mig idag. Det är sista dagen som barnen är på dagis/skola och jag ska försöka få till slutklämmen på min uppsats. Blir det någon tid över måste jag förbereda den där Skype-intervjun. Dessutom borde jag verkligen städa. Men det får nog bli en annan dag.
The world is choking on mediocre writers. Make yourself better. Even if – especially i – it hurts.
Nathan Ballingrud i Booklife
När folk i min omgivning får reda på att jag har skrivit en bok brukar de reagera. För det mesta med ett glatt tillrop. Ett leende. En kram. Men några gånger har det hänt att jag har fått frågan: Hur kom du på att du skulle skriva en bok?
Vad svarar man på det? Hur kom du på att du skulle andas för att överleva?
Vissa saker vet man bara. Jag tror tanken på att skriva väcktes samtidigt som medvetenheten om att jag var människa.
En av mina idéer som jag just nu diskuterar med ett förlag bygger på en sann historia. Dock inte min egen. Det betyder att personen det handlar om måste vara med på noterna. Delta i skrivandet på något vis.
Men personen tvekar. Vill inte.
Jag känner mig maktlös. Vill så gärna skriva om det här, men sätter givetvis den här personens integritet först. Så frustrerande att ha napp från ett förlag och få nej från annat håll.
Igår försökte jag skaka av mig frustrationen, men den bet sig fast. Jag ville ringa personen och försöka övertala, men insåg att det var en dålig idé. Det slutade med att jag skrev till förlaget och berättade precis hur det ligger till. Fick svar idag att vi kan avvakta. Höras i januari.
Nu känner jag att jag måste släppa taget, låta det bli som det blir. Vissa historier styr jag inte själv över och kanske är det inte meningen att jag ska skriva den här boken.
I tisdags kväll skickade jag in ett första utkast på uppsatsen till min handledare. I två dagar har jag nu levt i tomhet och väntan. Tiden fylldes dock snabbt av ärenden, bland annat julklappshandling och besök hos tandläkaren.
Men nyss plingade det till i inkorgen. Uppsatsen är tillbaka, kommenterad och redo att putsas upp. Till min stora lättnad är det mest småsaker som behöver åtgärdas. Jag ser ut att hinna fira jul ordentligt även detta år.
Jag har varit inne tidigare på hur det skulle vara ett ha en handledare i skrivandet, liksom i det akademiska livet. En typ av författarmentor. Samtidigt ifrågasätter jag fenomenet med författarcoacher. Det kan möjligen synas en smula motsägelsefullt, så låt mig förklara hur jag menar.
För mig är en coach någon som professionellt arbetar med att coacha människor i deras liv (med avseende på arbete, relationer, känslor eller vad det nu är). Coachen tar naturligtvis betalt för sin tid, eftersom det är hennes arbete. Relationen mellan coachen och kunden är i grund och botten en affärsuppgörelse, även om jag kan tänka mig att den med tiden fördjupas och fylls med andra innebörder.
Mentorskapet är något helt annat. Det är en människa som varit med ett tag och samlat på sig erfarenheter, kunskaper och insikter inom ett visst område (att vara chef, företagare eller författare) och sedan, som en del av sin egen utveckling, ger av sin tid till en (ofta yngre) kollega.
För en författare skulle det kunna handla om allt från rent skrivtekniska detaljer till praktisk kunskap om relationer till förlag och media, hur man hanterar ångest och skrivkramp och annat som följer med ett skrivande liv. Här finns inga pengar inblandade. Relationen är kanske inte helt jämlik, men det finns ändå en gemensam nämnare: båda arbetar inom samma yrke, men har kommit olika långt på vägen. Eventuell betalning ges enligt principen pay it forward, genom att adepten själv blir mentor år någon senare i livet.
Jag skulle gärna ha en mentor, som kunde guida mig in i författartillvaron. Någon att ringa och ställa konstriga frågor till och någon att dela glädjen med när det går bra. Charlotte Ekbom är inne på samma linje och undrar hur man får tag på en mentor. Jag bläddrade i mitt inre arkiv och kom att tänka på att Björn Ranelid tydligen ska vara mentor åt flera yngra författare. Så här säger han i en intervju:
– Nu är jag själv mentor åt författare. Som Johanna Nilsson och Torbjörn Flygt. Han ringde på hemma hos mig en dag, jag bjöd in honom och sen hade vi ett sex timmar långt samtal.
Jag har kastat ut beten hej vilt den senaste tiden, för att möjligen få något på kroken inför nästa år. Plötsligt nappar det på flera ställen samtidigt. I dag hörde ytterligare ett förlag av sig angående en annan idé. De skrev bland annat:
Vi tycker att din idé om X är intressant.
Har du möjlighet att berätta lite mer om hur du tänker och skriva ner det i en synopsis?
Plötsligt befinner jag mig i idébollande med två förlag. Detta utöver min barnboksmanus som håller på att bli en bok på Vivlio.
Jag tror det börjar bli dags att göra en ny beskrivning av mina pågående projekt, då den gamla börjar kännas helt passé efter bara ett par månader. Det ser ut att kunna bli ett intressant och produktivt 2011.
Jag har fått ett uppdrag som innebär att jag ska göra en intervju och skriva en artikel. Inget konstigt med det. Men när jag kontaktade intervjupersonen som bor i en annan del av landet för att boka tid för en telefonintervju föreslog hon att vi gör det via Skype. Visst, svarade jag.
Men ju mer jag tänker på det, desto osäkrare blir jag. Här hemma använder vi mest Skype för att prata med släkten på andra sidan jorden. Men hur beter man sig med folk man aldrig träffat tidigare?
Vinkar och säger hej till hälsning? Nickar lite och fyrar av första frågan? Kan jag sitta och göra anteckningar under samtalet som jag brukar vid en vanlig intervju? Eller kan man spela in hela samtalet på något vis?
Finns det någon särskild Skype-etikett att ta hänsyn till? Någon som har erfarenhet att intervju via Skype? Den enda jag kan komma på är Oprah, men hon har nog inte tid att ge mig tips…