Author: anneliedrewsen

Ännu ett kvalitetsinlägg från mig

Medan det pågår en intressant diskussion om egenutgivning och kvalitet i kommentarerna till mitt senaste inlägg på Debutantbloggen sitter jag med näsan i detta. Jag förhåller mig till kvaliteten i de teorier, analyser och tolkningar som presenteras i uppsatsen jag ska opponera på. Den handlar om kodväxling – att växla språk under samtalets gång.

Dagens ljuspunkt var att öppna ett paket med böcker. Bloggböcker. Som en illustration till Sofias kommentar på ovan nämnda inlägg:

Genom att läsa deras bloggar hörde jag såklart talas om deras böcker och tillslut blir man ju så nyfiken att man vill läsa dem. Ok, i en del fall pratar vi inte om helt okända namn, alla har dessutom mer eller mindre kända förlag i ryggen. Men jag tror inte att det avgjorde beslutet för mig att läsa boken utan det var just bloggarna som väckte nyfikenheten.

(Ursäkta kamelen. Den får sällan synas, men visade sig vara en riktig linslus.)

En vit pannå. En resa. En dröm.

Jag satt och väntade på tunnelbanan och läste kommentarerna på mitt föregående inlägg i mobilen. Blev lite gråtmild. Herregud, jag som inte alls är sådan. Tack. 

Tunnelbanan kom, jag stoppade ner mobilen i fickan, tog plats. Snett emot mig satt en kvinna. Hon fingrade på en plastpåse. Det var en stor plastpåse och i den låg en stor, vit pannå. Ibland släppte fingrarna påsen och dansade fritt i luften. Jag föreställde mig att hon målade. I tanken.

Själv skrev jag.  

Tack för att du gör den här resan med mig. Tack för sällskapet, för den delade drömmen. Tack för orden.

På väg

Sitter på bussen på väg till universitetet. En kasse böcker på sätet intill mig, gammal kurslitteratur som ska lämnas in på andrahandsbokhandeln. Musik i lurarna, solen sneglar mot mig; värmer. På torsdag ska magisteruppsatsen försvaras. Snart är studentlivet slut. Snart börjar skrivarlivet. På riktigt. Jag är på väg.

Arbete som låter tanken vara fri

Ett av mina allra första jobb var att lägga ner fakturor i kuvert. Jag fick en hög fakturor på morgonen som skulle vikas på ett speciellt sätt. Sedan skulle det ner i ett kuvert som skulle klistras igen. Fortfarande kan jag drömma mig tillbaka till det där skrivbordet och det monotona arbetet. Till skillnad från många andra arbeten kan tanken vara fri medan kroppen genomför arbetet på ren rutin. Klockan tickar och tiden omvandlas till lön. När arbetsdagen är slut är även arbetet det.

Jag arbetar inte längre med att stoppa fakturor i kuvert (mer än när jag skickar mina egna, men det är inga gigantiska högar av papper, tyvärr). Däremot finns det vissa sysselsättningar i hemmet som bjuder på samma enformighet och tankefrihet. Min favorit är att steka pannkakor. Ingen kan komma och säga att jag inte gör nytta, samtidigt som jag är fri att drömma mig bort hur mycket som helst. Igår hade jag anteckningsboken och den röda pennan som sällskap. Fick en bra idé som behövde formuleras.

Idéutveckling pågår.

En annan aktivitet som funkar på samma sätt för mig är att stryka. Officiellt hatar jag att stryka, men oss emellan så kan jag avslöja att jag finner en viss njutning i att platta till kläder samtidigt som jag försjunker i mina fantasivärldar.

Twittrar ni?

Jag har (ännu) inte fattat tjusningen med Twitter, men eftersom Debutantbloggen finns där har jag blivit tvungen att skriva mina första tweets. (Läs dem på http://twitter.com/debutantbloggen) Jag är dock fortfarande skeptisk.

Använder ni Twitter? Till vad? #prataomdet har fått ett enormt medialt genomslag, men jag tycker att det är otroligt svårt att fatta vad det handlar om bara genom att läsa på Twitter.

Snälla, kan någon förklara grejen med Twitter?

Dubbelblogga?

Med två jullovslediga barn hemma, uppsatser som ska ventileras, skrivprojekt och uppdrag som ska arbetas på samt två bloggar att underhålla så är det lite svårt att hinna med. Därav den låga aktiviteten här.

Det känns dessutom lite underligt att ha två bloggar, som båda ska handla om att skriva. Visserligen är Debutantbloggen lite mer allmänt hållen medan jag kan tjata hur mycket som helt om hur förträfflig min bok är här, men jag känner ändå att jag kanske har… skjutit mig själv i foten.

Tiden får utvisa det. Tills vidare kör jag på så gott det går.

Tomhet, tvivel och en gnutta glädje

Artikeln är lämnat till redaktör’n, uppsatsen är i princip färdig – inga kommentarer från handledare på den senaste versionen, och mitt första inlägg på Debutantbloggen är både publicerat och kommenterat.

En tomhet infinner sig. Samtidigt kommer tvivlen smygande (var artikeln verkligen bra?), liksom glädjen (att skriva på Debutantbloggen var ju skitkul!) och rastlösheten (vad ska jag göra nu då?).

Kanske blir det pulkaåkning.