Author: anneliedrewsen

Omslaget ska sättas

Omslagsbilden är vald. Jag är jättenöjd.

Nu återstår att få dit text: titel, namn och annat som ska finnas med. Mejlen flyger fram och tillbaka mellan illustratören, förlaget och mig. Ska bli intressant att se hur det blir till slut.

Hur tycker du att ett bra bilderboksomslag ska se ut?

Dags att börja redigera

När jag kastade mig in i NaNoWriMo i november förra året släppte jag också ett barnboksmanus (en kapitelbok) som jag höll på och redigerade. Det var ganska skönt, eftersom jag precis hade skrivit klart den och behövde lite distans.

Nu börjar det bli dags att ta tag i manuset igen. Men det tar emot. Jag fastnar i inledningsscenen hela tiden. Kan inte bestämma mig för tempus. Tilltal. Skriver om. Provar. Stryker.

Jag tror jag måste sova på saken.

(Hur det gick med NaNo-manuset? Tja… jag har fortfarande inte läst hela. Men snart. Kanske.)

Första dagen

”Idag är första dagen på resten av ditt liv” är en fin gammal klyscha, vissa dagar mer sann än andra. Idag är definitivt en sådan dag för mig. Det är första dagen på mitt liv som skribent/författare på heltid. Visserligen har jag en liten grej som ska in till universitetet innan jag kan ta ut min examen, men allvaret börjar idag.

Planen ser ur så här: lite administration och planering, en del mejlande och uppstyrning, skrivande och redigering, samt ett möte som avslutning. Lunch måst jag komma ihåg att äta också.

Förresten har Vivlio uppdaterat sin sida med info om författare och andra upphovsmän.

När bomber inte briserar

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

I dagens DN Boklördag skriver Per J Andersson om litterära reseskildringar (hittar inte texten på nätet). Han menar att genren i Sverige har fått en undanskymd roll, till förmån för glättiga artiklar i tidningarnas resebilagor. ”Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resemålsskildringar” skriver han.
Personligen älskar jag att sjunka ner i fåtöljen och läsa en välskriven reseskildring. Om det är någon typ av litteratur jag önskar att jag kunde skriva med flyt och finess är det reseskildringar. tro mig, jag har försökt. En av böckerna i mitt skrivarbibliotek heter just ”Att skriva och resa”. Jag har läst den. Jag har skrivit och rest. Men det blir aldrig mer än korta ögonblicksbilder, möjligen dugliga som krönikor: En livsfarlig taxifärd i Mexiko, en bilresa upp för en vulkans sluttningar, en promenad på en kenyansk bakgata. Att skriva längre resereportage är en utmaning.
Den goda reseskildringen förenar många perspektiv; där finns nuet, platsen, människorna – men också historian, litteraturen och den egna erfarenheten. Det krävs en blick för de små detaljerna – samtidigt också distans för att kunna uppfatta de stora linjerna och sammanhangen. Det kräver i högre grad än skönlitteraturen sanningsenlighet. Hur smakar egentligen en litchifrukt i Kina? Hur känns Indiska Oceanens vatten mot huden? Det går inte att fabricera, här krävs absolut gehör för sinnesförnimmelser och en förmåga att transformera dem till ord, ge dem språk.
Jag tror att en del av svårigheten ligger i balansen mellan att leva och skriva, som jag varit inne på tidigare. För att skriva om ett plats måste man lära känna den, vara närvarande, se. För att den närvaron inte ska förångas till minnesmoln måste de ges form, struktur och ord. Den måste skrivas. Men det går inte att skriva och uppleva samtidigt.
Andersson argumenterar i sin artikel för att reseskildringarna behövs. Bland annat menar han att utrikesrapporteringen lämnar luckor: ”Hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade?”
Det finns en plats på jorden jag skulle vilja resa till, lära känna och skriva om. Men det är en farlig plats, en plats som i omvärldens ögon knappt finns. Det är farligt där. För farligt. Jag är inte beredd att dö för skrivandets skull. Men en vacker dag kanske jag kan resa dit. Då hoppas jag att jag har lärt mig konsten att skriva en god reseskildring.

Min vän porträttmålaren

Jag har en vän som är porträttmålare. Hon fotograferar också. En gång gjorde vi en liten skrift tillsammans; hon fotograferade och jag skrev.

I somras hade hon en utställning under vattentornet i Tensta, med bilder av barn från området. Två av dem var mina. 

Olga heter hon.

Idag startar hon en ny blogg: olgaportrait.blogspot.com

Om jag känner Olga rätt kommer det att bli många vackra bilder framöver. 

Skrivandet och livet

Nathan Bradford, tidigare agent numera författare, skev igår på sin blogg om balansen mellan att leva livet och att skriva. Det funderar jag också mycket på.

Hur mycket jag än vill fly in i skrivandet så pågår livet hela tiden, det går inte att pausa, man kan inte göra besök som det passar. Med barn blir det särskilt påtagligt. Om jag inte hade ansvar för att ta dem till dagis och skola, se till att de äter och mår bra och så vidare, skulle det vara så mycket lättare att förlora kontakten med det som kallas verklighet.

Men ständigt finns en känslan av att jag borde vara mer närvarande än jag är, att mina tankar för lätt lämnar nuet och försvinner in i ett skrivprojekt. Kanske sitter jag kvar och plockar med legobitar bredvid mina barn, men de är inte dumma. De fattar att jag inte är där.

Jag hoppas de kommer att tycka om min bok. 

Fundera gärna på Nathans avslutande fråga:

How much living is necessary to be a good writer, and how much writing is necessary for you to live?

Idag gäller det

Ventilationsseminarium för uppsatsen i eftermiddag. Slipar på vad jag ska säga om uppsatsen jag opponerar på. Ont om tid, mycket att prata om. Ser fram mot en givande diskussion om uppsatser och kvalitet.

En annan diskussion som är mycket intressant är den som pågår på Debutantbloggen efter mitt brev till Oskar. Uppskattar verkligen alla inlägg och att nivån är tämligen hög – dock är det oundvikligt att en och annan känner sig trampad på tårna. Idag fortsätter diskussionen: Vad är egentligen litterär kvalitet?

Min bok på Bokus och Bokia

Min bok Inte klia, Adam! finns nu på Bokus och Bokia. Fortfarande inget omslag, men det är på gång. Och man kan självklart inte beställa den ännu. Men den finns! Om jag kunde skulle jag slå en frivolt.

(Titlarna på polska och bosniska ser konstiga ut på grund av att Bokus inte klara av de ”konstiga bokstäverna”, men i boken blir det rätt!)

Pling – ett drömjobb!

Jag älskar ljudet av ett mejl som landar i min inkorg. Minns hur jag för ett par år sedan betraktade namnen på alla avsändare, som mest var vänner till mig, och tänkte att jag i framtiden ville ha mer fler mejl från förlag, redaktörer och andra personer som jag har en yrkesmässig relation till. Nu ser min inkorg ut ungefär så som jag föreställde mig.

I går kom ett extra roligt mejl från en redaktör som gillade en idé jag presenterade för honom nyligen. Så nu har jag ett nytt, superintressant skrivuppdrag. Lite bråttom är det, men det är bra. Då blir arbetet oftast både effektivare och bättre.

Vad som är så roligt? Att det finns en författare med i bilden. Håll nu tummarna för att inget går snett.