Author: anneliedrewsen

Förälskad i mitt manus

Jag är föräldkas och det enda jag vill är att sitta och hålla på med min kärlek – manuset till min kapitelbok för barn. Efter förra veckans översyn av berättelsens struktur (som jag skrev om på Debutantbloggen) känns det riktigt bra. Just nu är jag övertygad om att det kommer att bli en succé. (Lite självförtroende skadar inte, jag vet att det kommer andra känslor senare i processen mot en eventuell utgivning.)

Är så förtjust i min berättelse, i karaktärerna, i budskapet. Det är pirrigt i hela mig och jag vill helst skrika ut till hela världen vad det är jag håller på med. Tyvärr är titeln på boken väldigt avslöjande, annars skulle jag dela med mig av den här.

Men tills jag har ett kontrakt på att boken ska ges ut tiger jag som muren. Detta är min bebis nu, bara min. Men jag hoppas verkligen att den blir stor nog att ge sig ut i världen på egen hand snart. Det förtjänar den.

Melankoliska barn och gulliga kaniner

Bild: Pija Lindenbaum

I dagarna öppnar utställningar med två stora bilderbokskonstnärer här i Stockholm.

På Millesgården visas Beatrix Potter konst. Av DN:s recension att döma verkar det finnas något för hela familjen. Någon gång före den 15 maj ska jag försöka hinna med ett besök.

Mer bråttom är det om man vill hinna se Pija Lindenbaums utställning på Galleri Jan Wallmark. Fram till den 9 februari ställs hennes teckningar ut där. Det är inte de vanliga lekfulla bilderboksillustrationerna, utan melonkoliska bilder i sotiga toner. Jag blir alldeles till mig bara av att se de här bilderna. Älskar Lindenbaums bildspråk. Helt klart en måste se-utställning.

Bild: Beatrix Potter

En stimma hopp

Minns ni det där projektet som ett förlag visade intresse för, men som föll på en annan persons reträtt? Det viktiga telefonsamtalet handlade om det.

Jag ringde åtskilliga gånger. Samma sak varje gång: telefonsvarare.
Men plötsligt en dag svarade någon.
Inte personen jag sökte, men förlagschefen.
Som kände igen mitt namn,  min idé.
Jag berättade om mitt dilemma.
Förlagschefen lyssnade och sa att personen jag egentligen skulle prata med var sjukskriven.

Så jag skrev ett mejl. Bad personen höra av sig till mig.

Ett litet hopp tänds.
Kanske, kanske kan det bli något ändå.
Det gäller bara att hitta en kreativ lösning.

Bloggpromenad

Jag tar ledigt från bloggen under helgen, men kan inte låta bli att ta en titt på vad andra bloggare har för sig.

Pumita har hittat ett riktigt spökslott mitt ute i grönskan. Visst vill man gå lite närmare?

Bokplantan drar paralleller mellan romanskrivande och reklam. Intressant!

Olga ordnar en tävling där priset är att bli fotograferad av henne.

Boka in den 19 mars!

För då blir det boksläppsbaluns för Inte klia, Adam! på bibblan i Tensta, med sagostund på olika språk, musik, böcker till bra pris och möjlighet att träffa illustratör, översättare, förläggare och mig. Bor du någonstans i närheten av Stockholm räknar jag med att se dig där, okej?

Mer info om tider och annat kommer när det börjar närma sig.

Se så, fram med kalendern och boka in den 19 mars.

(Jag jobbar på att fixa ett litet erbjudande även för er som inte bor i närheten. Alla ska vara glada på min stora dag!)

Vad är viktigast – bloggen eller boken?

Både Amanda och Malin har nyligen tagit ledigt från nätet för att ägna sig åt skrivandet. Smart. Det blir mycket gjort om man struntar i datorn. Somliga som drömmer om att skriva böcker verkar dock lägga mer krut på bloggen än boken, vilket får mig att undra vad som egentligen är viktigast. Är man ute efter omedelbar bekräftelse kanske bloggen är bästa sättet. Varför lägga ner all den tid och energi som krävs för att skriva en bok i sådana fall – man kanske ändå aldrig kommer ända fram…

Men om man nu verkligen vill skriva böcker, kan det vara bra att då och då se över sina prioriteringar. Sedan jag bestämde mig för att skriva på heltid kan jag sitta och skriva på mina manus hela dagarna om jag vill. Eller läsa bloggar. Eller sova. Svårt det där, att strukturera upp dagen på ett sätt som håller i längden. Jag skriver både för att få in pengar till mat och hyra och för att få fler böcker publicerade i en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom bloggar jag för att hålla kontakten med alla er inspirerande skrivarkollegor. Allt är viktigt för mig.

Ännu har jag inte riktig hittat balansen. Jag följer inget bestämt schema, men försöker ändå sätta upp mål för veckan och dagen. Det går ganska bra. Vissa dagar känner jag att jag borde ha hunnit mer, andra dagar är jag nöjd redan vid lunchtid.

De senaste dagarna har jag redigerat för fullt. Dessutom upptar den kommande Adam-boken fortfarande mycket av min tid – det är korrektur som ska läsas, hemsidor som ska göras, sånger som ska tonsättas och releaser som ska planeras. Jag är spindeln i nätet och hade aldrig kunnat lägga så mycket energi på detta kring-arbete om jag hade haft ett heltidsjobb. Därför är jag glad att jag valde det läskiga alternativet, att bli skribent på heltid. Jag tänker långsiktigt och avstår gärna från lyx idag för att få skriva böcker resten av mitt liv.

Hur tänker du?

Här sitter jag och skriver

Anneli utmanade mig att visa hur det ser ut där jag sitter och skriver. För det mesta sitter jag vid ett litet skrivbord i sovrummet. På söndagar brukar jag städa och damma, så att det ska vara inbjudande att sätta igång på måndag morgon. De här bilderna tog jag igår kväll, då det hade hunnit bli både lite stökigt och väldigt mörkt. Jag hoppas ni har överseende med det. Allt för autenticiteten.

 
Just nu skriver jag mest på den bärbara datorn. Manuset jag jobbar med nu ligger dock på ett USB-minne, som jag ibland pluggar in i den stationära datorn i ett annat rum. USB-minnet är med mig överallt. När jag går hemifrån lägger jag ner det i mitt pennfodral. 
 

Där har jag naturligtvis även pennor och annat nödvändigt. Min favorit är en röd Ballograf. Den ligger alltid i pennfodralet, om jag inte skriver med den.

Sådant som har med mitt skrivande att göra antecknar jag i en särskild liten bok. Just nu använder jag den med majskolven på. Den andra boken fick följa med mig hem från Waldemarsudde igår. Motivet föreställer kvinnor i hamnen i Alger. En akvarell av Zorn. Jag fastnade för det gåtfulla och utmanande i bilden.

Behöver jag inspiration eller råd kan jag snegla åt vänster, där mina skrivarböcker har fått en egen hylla. Tidigare hade jag kurslitteratur på där, men äntligen har de bööckerna fått flytta till en mindre framträdande plats.

Rumpan placerar jag på den här pallen. Den var min mormors och går att öppna. Någon som kan gissa vad som finns däri?

(Psst, nytt inlägg på Debutantbloggen uppe. Om att läsa korrektur.)

Zorn på Waldermarsudde

Jag tog en paus från de kreativa uttrycken och samlade intryck idag. På Waldemarsudde visas just nu Anders Zorns mästerverk. Akvarellerna var något alldeles extra. Allra mest gillade jag motiven från Algeriet och Egypten, som jag aldrig hade sett tidigare. Dalkullorna är fina, de också. 

Fotografering var inte tillåten i utställningssalarna, men i andra delar var det okej. Där fanns blommor överallt. Ett enkelt men effektfullt tulpanarrangemang stod i centrum i ett av rummen.

Givetvis fanns Prins Eugens krukor i mängder. Här med starkt doftande hyacinter.

Från museibutiken fick jag med mig en fin anteckningsbok med mitt favoritmotiv som omslag och många vita sidor för idéutveckling. Nu har jag laddat de kreativa batterierna, så det är bara att sätta igång…

Korrektur och kommatecken

Adam-boken har fått en inlaga, som skickas fram och tillbaka mellan förlaget, illustratören och mig. Bilder ska kontrolleras. Den svenska texten ska korrekturläsas. Sedan de andra språken.
Det är viktigt att den svenska texten kollas först, eftersom eventuella ändringar medför ändringar i de fyra andra språkversionerna.

En sista sådan ändring blev det på svenska. En mening byggdes om.

I mitt spanska korrektur flyttade jag ett kommatecken. ”Kolla”, sa jag till min man. ”Ser du att kommatecknet är flyttat?” Han sneglade mot boksidan, måttligt intresserad. ”Men hör du inte vilken skillnad” sa jag och började läsa högt. För femtielfte gången ungefär.

En bra sak med att jobba tillsammans med ett förlag är att någon är precis lika intresserad av textens interpunktion som man själv.