Author: anneliedrewsen

Hjälp! Vad ska jag skriva om?

Ibland tänker jag att det var riktigt dumt av mig att ta över Debutantbloggen tillsammans med Oskar i år. Ingenting jag skriver är så ångestframkallande som det. Vet inte varför. (Eller jo, det vet jag: att inte skapa något själv från början utan behöva leva upp till ett gäng alldeles enastående företrädare är ganska uppfordrande.) Istället för att tänka på vad jag vill skriva om (som jag gör här) sitter jag och funderar på vad andra vill läsa om. Idiotiskt. Det är ju dömt att misslyckas.

Just nu sitter jag och bollar ett antal uppslag, men kan inte bestämma mig för något av dem. Jag skulle verkligen uppskatta lite input på vad som skulle vara intressant att läsa om, då jag själv helt verkar ha tappat förmågan att avgöra det.

Vad sägs till exempel om följande?

  • En författares omkringverksamhet – att föreläsa m.m. 
  • Hur viktigt är det att boken är inbunden?
  • Vilken språkversion av min bok säljer bäst? Och varför?
  • Därför väljer jag förlag framför egenutgivning
  • Vikten av att ha en god relation till sin förläggare
  • Mer om skrivprocessen och olika manus/projekt
  • Mitt ”följemejl” till Vivlio – helt oredigerat
  • Eller något helt annat? 

Jag är odödlig!

Min bok finns nu i tryggt förvar på KB. Det betyder att jag kan trilla av pinn, min dator kan krascha, hela internet kan slockna – men några av mina ord kommer att finnas i  KB:s underjordiska valv för evigt. Det är nästan så jag känner mig lite odödlig.

Hm, dags att skaka av mig storhetsvansinnet och börja jobba, tror jag.

Nytt kontrakt till bloggare!

Ännu en bloggare verkar ha fått bokkontrakt. Frida är lite hemlig och ger oss inte hela bilden, men jag tror att ett stort och hjärtligt grattis är på sin plats. Är det Desamor (jag älskar titeln!) som äntligen har hittat hem eller något annat manus som fått förlagen att nappa? Du måste berätta mer. Nu!

Uppdatering: Frida berättar att hon har blivit antagen av Frank förlag. Stort grattis! 

Josefin Schygge om sitt skrivande och andra boken

 

Josefin Schygge släppte nyligen sin andra bok Hjärtat power off på Författarhuset och är nu ute på bloggturné. Den här veckan har jag den stora äran av välkomna henne till min blogg.
För en tid sedan fick jag Hjärtat power off i min hand utan att egentligen veta särskilt mycket om den. Efter några sidor kunde jag konstatera att jag verkligen gillade boken. Efter ett par kapitel kunde jag inte sluta läsa.
Hjärtat power off handlar en ung tjejs liv under en riktigt jobbig period. Sofie har förlorat sin pappa och försöker hitta en ny identitet genom att skaffa sig nya kompisar och nya (o)vanor. Hennes mamma fyller tomrummet efter sin man med arbete och ser inte vad som händer med Sofie.
När jag läste boken kom känslor från mig egen ungdomstid tillbaka, något som faktiskt var ganska jobbigt. Inte för att jag har varit med om något som ens liknar det som händer Sofie i boken, utan för att ungdomen för de allra flesta är en jobbig tid i livet. Jag beundrar Josefin Schygge som vågar och lyckas skriva om det. Hon väjer inte för det svåra men gottar heller inte ner sig i det. Hjärtat power off är en trovärdig och varm skildring av en ung människas identitetssökande. Läs den!
Men vem är Josefin Schygge? Jag bad henne berätta lite mer om sig själv och svara på några frågor.
Fullständigt namn: Maria Josefin Schygge
Bor: Huskvarna
Familj: Hundarna, mannen och barnet
Avskyr: Att avsky
Gillar: Utmaningar och potatismos
Beundrar: Mormor, för att hon kan konsten att bara vara det finaste som finns
Intressen: Träna
Dina böcker kommer ut på Författarhuset. Vad är det för slags förlag?
Författarhuset är ett mellanstort förlag som har sitt säte i Västerås. De ger i dagsläget framförallt ut barn- och ungdomslitteratur. Jag fick upp ögonen för förlaget genom ”Zebraflickan” och märkte snart att de är duktiga på att släppa fram debutanter.
Vilken research har du gjort för Hjärtat power off?
Google, är något av min bästa vän när jag skriver. Jag gör helt absurda sökningar mest hela tiden …
Kan du ge något exempel?
De kanske mest uppenbara google-sökningarna är dem som finns återgivna i boken, till exempel på Fentanyl. Jag jobbar ungefär på det sättet. Söker svar på faktafrågor, men jag kan även surfa in på Hemnet för att få uppslag till ett hem (fast då pratar vi ju inte google-sökningar längre).
Vem är den typiska läsaren av dina böcker? Är det någon du särskilt tänker på när du skriver?
Jag skriver inte speciellt för någon, utan vill att böckerna ska kunna tilltala alla utifrån något perspektiv.
Varför skriver du för ungdomar? Vad är det svåraste med det?
Jag skriver de berättelser som kommer till mig. De har hittills kategoriserats som ungdomsböcker. Jag antar att det svåraste med det är att sluta. Sen är det i allt skrivande en balansgång i till exempel dialogerna, vad är trovärdigt? Och att försöka undvika att bli alltför mycket den allvetande och i det här fallet vuxna författaren som ska peka och lägga allt tillrätta.
Hur gör du för att få dialogerna trovärdiga?
Stephen King har bra tips för dialogskrivande i sin ”To write”. Jag försöker få orden att prata för sig själva och inte lägga till en massa ”sa han glatt” och så vidare. Det ska framgå i konversationen och de element som man lägger in kring den hurdan stämningen är. På det sättet blir man även trovärdig. Sen får jag tänka till lite kring hur jag tror att ungdomar rimligen skulle kunna säga olika saker. Det blir en del strykningar av sånt man egentligen bara skriver och inte säger, av alltför många brådmogna kommentarer och så vidare.
Hur ser dina framtidsplaner ur när det gäller skrivandet?
Just nu handlar ganska mycket om att hålla ett öppet sinne för saker och ting. Jag har självklart målsättningar med mitt skrivande, saker jag vill förbättra, mål jag vill uppnå men det är inte det som är mitt fokus. Jag vill skriva, jag behöver skriva – och det som kommer i kölvattnet av det är en bonus. Jag antar att den flummiga slutsatsen av det blir att jag ska fortsätta vara sann mot mig själv.  

Pratar vi om samma sak?

 

Igår hamnade jag mitt i en diskussion på Twitter om språk, kunskap och förståelse.  Jag kunde inte låta bli att lägga mig i. (Diskussionen startade här och jag gav mig in i den här.) Då Twitter inte tillåter några längre utläggningar, gör jag idag en ämnesmässig utvikning här på bloggen. 
För mig är det självklart att språk och förståelse hänger ihop. Språket är mångfacetterat och föränderligt och innehåller oändliga möjligheter för varje individ att uttrycka sig. Men om var och en hela tiden skulle behöva hitta ett ändamålsenligt sätt att uttrycka en viss tanke skulle inte mycket bli sagt. Därför har vi gemensamt kommit överens om vissa konventioner inom våra olika språkliga gemenskaper. Inte medvetet, utan av nödvändighet och tradition.
Läkare som talar med varandra har ett gemensamt språk, liksom frisörer och sotare. Inte först och främst för att stänga ute varandra, utan för att kunna kommunicera om de fenomen som är centrala inom det egna fältet. Om en frisör inte hade ett språk för att beskriva olika typer av hår, olika sätt att klippa och olika frisyrer skulle det bli svårt för denne att prata med andra frisörer, vilket i förlängningen skulle försvåra utveckling av yrkesfärdigheter.
Alla yrkesgrupper måste också kunna kommunicera med personer utanför det egna fältet. Då fungerar inte det specialiserade språkbruket lika bra. En duktig läkare kan inte bara ställa rätt diagnos och finna rätt behandling, utan äger också förmågan att uttrycka sina antaganden och slutsatser på ett sätt som patienten begriper. För det krävs en språklig rörlighet, att kunna säga samma sak på olika sätt. En läkare som klarar av det blir bättre i sitt yrke, skulle jag vilka påstå. Men en läkare som inte kan uttrycka sig vardagligt misslyckas förmodligen med att vinna sin patients förtroende. Och den som inte behärskar det specifika medicinska språket har inte en chans att ens bli läkare. Därför handlar läkarutbildningen, precis som alla andra utbildningar, både om att tillägna sig teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter samt ett språkbruk som möjliggör förståelse och diskussion om dessa teorier.
Tyvärr pratas det väldigt lite om den språkliga sidan av utbildning, särskilt inom naturvetenskapen. Det språkliga lärandet inom olika ämnen förutsätts ofta ske automatiskt parallellt med det teoretiska. Jag träffade en gång en tjej som hade hopas av sina juridikstudier för att hon sade sig ”ha genomskådat att det bara handlade om att uttrycka sig på ett visst sätt”. Jag log för mig själv och tänkte att det är vad all utbildning handlar om – att se och beskriva världen på ett visst sätt, något som möjliggörs av språket.
En biolog och en språkvetare intresserar sig för helt olika företeelser och fenomen. Deras teoretiska begrepp skiljer sig från varandra och har olika inbördes relation. Att bli biolog handlar om att se dessa begreppsliga mönster. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna med detta. Många elever klarar av det utan explicit undervisning, men många behöver stöd i att få syn på de olika språkbruk som kännetecknar olika ämnen. Därför är det också varje lärares uppgift att känna till vilka språkliga drag som är utmärkande för det egna ämnesområdet, samt att rikta eleverna uppmärksamhet mot det.
Det är sannerligen inte lätt. Men om vi inte lyckas identifiera våra egna specialiserade språk och bjuda in andra att delta i dessa språkliga gemenskaper gör vi oss skyldiga till det som Thomas beskriver, nämligen maktmissbruk med språket som verktyg. Den lärare, läkare eller frisör som använder sitt yrkesspråk som ett sätt att utestänga andra från sin kunskap är en dålig utövare av sitt yrke. Men även den som förenklar språket så mycket att inget av de centrala kunskaperna inom ämnet längre går att uttrycka missköter sitt jobb. (Läste det talande uttrycket språkcurla i kommentarerna till det här inlägget.) Istället måste vi sträva efter att stötta varandra att utmana våra egna språkliga begränsningar. Först då kan var och en träda in i nya språkliga gemenskaper med tilltro till den egna förmågan att göra sin röst hörd.
Mer att läsa:  En pedagogik som har synliggjort detta och skapat en modell för att hjälpa alla elever att utveckla ett adekvat ämnesspråk är genrepedagogiken med rötter i Australien. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa något av Pauline Gibbons.

Ta död på dötiden

Klockan är strax efter tio och jag har reda fått mer gjort än under hela gårdagen. Och det med en sexåring hemma på grund av planeringsdag på förskolan. Kanske är det just det – för mycket tid att tänka ostört leder bara till mer dötid. Ska man få något gjort måste man ha ont om tid.

Nu hinner jag inte blogga mer, måste redigera att kapitel i min kapitelbok för barn.

I valet mellen Iman och manuset…

Iman stör mig i arbetet.

I morse trodde jag att det här skulle bli en synnerligen produktiv dag. Man skulle rent av kunna säga att jag hade bestämt mig för det.

Men innan jag tog tag i de viktiga grejerna skrev jag ett inlägg till Debutantbloggen om arbetet med nästa Adam-bok. Precis när jag hade publicerat det kom ett mejl från förläggaren med ett par synpunkter på min senaste manusversion. Jag funderade och svarade på hennes mejl. Sedan kom jag på att det är den tiden på månaden då det är dags att betala ut lön till mig själv. Så jag fixade med det och passade på att betala räkningarna på en gång. Vattnade mina fina små plantor på balkongen. Sedan råkade jag kanske läsa några bloggar, kolla runt vilka bibliotek som har köpt in min bok och vips var det dags för lunch. Mikrade rester, bläddrade i DN:s kulturdel, slog på teven. Det var visst ett designtävlingsprogram med Iman som jag var tvungen att kolla in.

Och ja, plötsligt var det eftermiddag och jag har fortfarande inte fått igång produktiviteten. Förhalandet, däremot, går hur bra som helst. Undrar vad jag ska hitta på nu…

En lektion i självförakt

Jag är inte ensam om att ha svårt att ta till mig positiv kritik. Det är så mycket lättare att lyssna på de negativa rösterna. Men tills helt nyligen kunde jag i alla fall glädja mig åt de mejl som vissa redaktörer skickade efter att jag lämnat en text. Ord som Jättebra, precis som jag tänkt mig!  kunde lysa upp tillvaron en hel dag.

Men så gick jag på en redaktörskurs. En väldigt bra redaktörskurs, som handlade mycket om att skriva  rubriker och ingresser, samt att redigera andras texter.

Mot slutet av kursen fanns ett moment som handlade om att ha att göra med frilansar. Som den enda frilansaren i rummet kände jag mig en aning obekväm. Det kändes lite förbjudet att vara där, samtidigt intressant att höra hur redaktörer resonerar.

Det mesta kursledare sa var sådant jag håller med om, så det kunde jag glömma bort med detsamma. Men en sak etsade sig fast i mitt minne. Hans poäng var att redaktörer ska vara rädda om frilansarna och vårda relationen med dem. Han sa ungefär: Gulla gärna med dem, säg att det är jättebra även om det kanske inte är det! Alla människor gillar beröm.

Jag stelnade till. Kände hur alla vänliga ord om någonsin hade uttalats om mitt skrivande i ett ögonblick devalverades och inte längre var värda något.

Okej, tänkte jag, redaktörerna är bara insmickrande och vill att jag ska fortsätta jobba för dem. Men i själva kanske de tycker att jag är värdelös.

Sedan dess läser jag varje vänligt ord från en redaktör som ett uttryck för inställsamhet eller ironi. Tänker: Hon tycker inte alls att jag har gjort ett bra jobb, hon sitter säkert och skrattar elakt när hon skriver att jag har gjort ett bra jobb.

Cykelvägen till utgivning

 Så här glad var jag att äntligen få prata om mitt manus,
som ska bli boken Inte så fort, Adam! i höst.
Det tog en kvart att cykla till mötesplatsen.
 På vägen passerade jag en filminspelning. 
 Och en cirkus.
 Jag parkerade min cykel intill Markkus.
 Markku hade gjort kaffe, jag tog med hallonmazariner. 
Sedan pratade vi länge. Om hur det är att lära sig cykla, 
om relationen mellan Adam och hans pappa och om 
illustrationerna.
Min förläggare Alexandra var glad nästan hela tiden, 
men just här var det något som inte var som det skulle. 
Förmodligen mitt manus. 
Tja, vad tror ni – blir det någon bok av detta?