Alldeles nytt avslutades den tysta minuten för att hedra offren för terrordåden i Norge i fredags. Även om den här bloggen har tagit sommarlov, måste jag idag bryta min egen tystnad för att formulera mina tankar: De senaste dagarna har jag läst så många texter, sett så många bilder och hört så många ord som gjort ont. Jag har läst rapporter och rop på hjälp från folk som var på Utöya, jag har läst vädjanden om att inte ringa till personer på ön för att de gömde sig för skytten, jag har läst ögonvittnesskildringar: Jag var där. Jag kände skräcken, jag gömde mig i vattenbrynet. Jag blev skjuten. Jag simmade. Jag såg inte tillbaka. Jag hörde skottsalvorna eka över vattnet.
När jag ska sova kommer bilderna tillbaka, bilderna från ett trauma jag aldrig upplevde, men som alltid kommer att finnas på min näthinna. Jag gråter torra tårar. Jag tyngs av tankar.
Det som hände i fredags i Oslo och Utöya kan aldrig bli begripligt. Men det betyder inte att det kan förklaras som ett vansinnesdåd och att mördaren kan avskrivas som en ensam galning.
När jag läser
den här texten om den konspirationsteori som vissa högerextrema strömningar ser som förklaringen till de förändringar som sker i vårt samhälle händer något i mig. Det är helt nytt för mig och jag frågar mig varför. Jag känner mig så naiv. Borde jag ha vetat? Varför talar ingen om detta?
Via Twitter hamnar jag på en sd-representants blogg. Det som skrivs i kommentarerna tyder på att det inte bara är enstaka personer som tror att vårt samhälle hotas av Islam. Många ser Sverigedemokraterna som ”det enda alternativet”. De som säger emot bemöts med förakt och avsky, blir idiotförklarade. Jag blir rädd, känner mig maktlös. De verkar onåbara där inne i sin borg, där murarna varsamt byggt av fördomar, vanföreställningar och rädsla. Hur kan vi nå fram till dem?
Mitt i allt letar sig ett minne fram till mitt medvetande. Det var för snart två år sedan, jag gjorde min praktik som lärare på en skola här i Tensta. Eleverna hade kommit från hela världen till Sverige och skulle lära sig svenska tillsammans med mig. En dag skulle statsministern komma till skolan. En av eleverna hade klätt upp sig i kostym. Hans ansikte sken upp av förväntan. Han skulle få träffa stadsministern!
Vi smög in i aulan och satte oss på de anvisade platserna, nästan längst bak. Framför oss satt elever från de nationella programmen, som hade förberett initierade frågor till Reinfeldt om utrikespolitik. Jag förstod att mina elever inte begrep särskilt mycket av det som sades, men
de var tysta, lyssnade ändå.
När det var över tömdes sakta aulan. Jag såg att Fredrik Reinfeldt dröjde kvar nedanför podiet och vände mig mot eleven i kostym. ”Ska vi gå fram?” sa jag och höll upp min kamera. I hans blick tändes ett ljus. Vi gjorde sällskap fram till podiet och avvaktade medan statsministern blev intervjuad. Säpovakter såg till att ingen kom för nära.
Det dröjde. Vi visste inte om Reinfeldt skulle ha tid att bli fotograferad eller om han skulle skynda därifrån så snart intervjun var över. Jag böjde mig fram och frågade Säpo-vakten om vi möjligen skulle få ta en bild. Han nickade.
När statsministern så småningom avslutade intervjun gick vakten fram till honom och pekade mot oss. Eleven ställde sig bredvid Reinfeldt, som log brett in i kameran. Jag tog några bilder.
Eleven gick på moln därifrån. När jag visade honom bilden berättade han att han skulle skicka den till sina släktingar i Irak. För honom var den en bild av det svenska samhället. Att han, en kille från Irak som varit ett par år i Sverige kunde stå sida vid sina med statsministern, det var så stort att det inte gick att begripa. Jag är övertygad om att den upplevelsen var viktigare för honom än alla lektioner i svenska och samhällskunskap.
För första gången känner jag idag en rädsla för att de elever som går i skolan om två, fem eller tjugo år inte ska få uppleva samma sak. Det är viktigare än någonsin att stå upp för det demokrati, empati, medmänsklighet och mångfald –kärnan i vårt öppna samhälle.
Jag hör alla dem som talar och försöker finna egna ord. För även om jag aldrig kommer att förstå det som hände i Norge vet jag en sak: tystnaden är inget alternativ. Att blunda förändrar inget. Även om det är svårare än någonsin att finna orden måste vi säga dem.
