Fina ord från flera håll

Ligger och läser bredvid dottern. Hon är djupt försjunken i Simborgarmysteriet medan jag läser förordet till en bok om barnuppfostran. Så gör gör en paus i läsningen för att kika på min bok.

– Mamma, vad läser du?
– Eeh… en bok om hur man blir en bra mamma.
– Mäh, det är ju du redan!

Åh, ibland säger de precis vad man behöver höra, i precis rätt stund.

*

På Facebook får jag ett meddelande från en person jag har skrivit om. Det är ett tack för artikeln.

Det är flera som har kommenterat just på hur trevligt skriven den är, så det var kul att höra. Det ska du ha all heder av!

Det är inte varje gång det kommer sådana reaktioner på en tidningsartikel, så jag suger åt mig av berömmet.

*

Ännu fler snälla ord kommer från Caroline som ger mig en award. Nu är det min tur att säga tack! Jag ska göra vad som förväntas av mig så snart jag får en stund över, förhoppningsvis senare i veckan.

Adopterade barn har rätt att utveckla sina språk

Jag fick precis veta av min förläggare att Adoptionscentrum  rekommenderar min bok Inte så fort, Adam! Det gör mig naturligtvis jätteglad. För alla barn har rätt att utveckla sina språk – oavsett om de talar ett, två eller tre språk hemma. De barns om adopteras när de redan kommit en bit i sin språkutveckling kan en fortsatt kontakt med modersmålet vara betydelsefull, både nu och senare i livet.

Det finns lagstadgade rättigheter att få undervisning i modersmål, både i förskola och grundskola. I den nya skollagen står det till exempel:

10 § Förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.

Att det står så betyder inte att det är självklart att alla barn faktiskt får det stöd de har rätt till. Ofta måste man som förälder vara ganska påstridig. Det finns också många missförstånd om vad som är bäst för barnet. Kunskapen om de flerspråkiga barnens behov och rättigheter måste öka – till viss del hos allmänheten – men framförallt bland pedagoger, rektorer, förskolechefer och kommunala chefer.

En mycket märklig sak är att man till exempel bara kan få modersmålsundervisning i ett språk. De familjer som har två eller fler språk utöver svenskan tvingas alltså välja. Det kan vara en familj där ena föräldern pratar arabiska, den andra finska. Det kan vara en familj som har adopterat från ett spansktalande land, men talar engelska hemma. Det finns många olika slags familjer, mer skilda språkliga behov, men begränsade möjligheter för förskolor och skolor att stötta de flerspråkiga barnens utveckling.

Därför är det så viktigt att det finns andra möjligheter också. Som de flerspråkiga böcker jag och andra skriver, forum där föräldrar kan mötas och ge varandra tips råd och organisationer som arbetar för dessa familjers rättigheter och hjälper till att sprida kunskap.

En bra sajt är Skolverkets Tema modersmål där mycket information finns samlad.
På Facebook finns gruppen Flerspråkiga barn – Sveriges framtid.

Min senaste publikation: Om språket inom vården

När man sitter på Universitetet och skriver sin kandidatuppsats kan det kännas ganska hopplöst. Så mycket arbete som väldigt få människor kommer att läsa…

Nordiska språk på Stockholms universitet ger man ut enstaka uppsatser i skriftserien MINS. När jag blev klar med min kandidatuppsats för fem år sedan tyckte min handledare att den skulle ges ut. Det tyckte jag också.

Nu finns den äntligen i tryckt form i MINS nummer 59. Min uppsats heter Utbildning med människan i fokus och handlar om något så spännande som texter inom vården. Jag analyserar ett antal texter utifrån en funktionell språkmodell och funderar på vad språket spelar för roll när man utbildar sig och arbetar inom vården. Hur bidrar språket till att skapa en yrkesidentitet? Vilken roll spelar skriftbruket för undersköterskors arbete? Hur uttrycks relationer mellan chefer, sjuksköterskor, undersköterskor, patienter och anhöriga genom språket? Alltsammans utifrån ett andraspråksperspektiv.

Om du av en händelse tycker att det låter sjukt intressant (ursäkta dålig ordvits) kan du kika in här och beställa ett eget exemplar för endast 50 kronor.

Koll på tidsperspektivet

Alla kapitel i en klump – sedan ingenting…

Granskningen av mitt manus fortsätter. Häromdagen gick jag igenom tidsperspektivet ordentligt. Jag visste att det behövde förtydligas och justeras, men inte hur mycket. Nu vet jag.

Jag har tänkt att boken utspelar sig under en termin i skolan. Den börjar i sen vinter och slutar i försommar. Under skrivandet har jag inte ägnat det exakta datumet några tankar, utan skrivit ”nästa dag”, ”under några veckor” och liknande, samt kryddat med en och annan beskrivning av årstidsväxlingarna. På så vis trodde jag att jag skulle komma fram till maj/juni i slutet av boken.

Vid en närmare kontroll av vad jag faktiskt har skrivit visar det sig att bokens handling är förlagd mellan början på januari och mitten på mars. Inte riktigt som jag tänkt.

Vad som är värre är att nästan halva boken utspelar sig under tre dagar, resten är spritt över två månader. Det här hade jag också en känsla av medan jag skriv, men inte till vilken grad.

Insikten är alltså att det fortfarande återstår väldigt mycket arbete med manuset. Dels måste jag stryka de scener som inte för handlingen framåt, dels måste jag flytta och ändra i tipsperspektivet på resten av scenerna.

Det skulle kunna kännas motigt, men just nu tycker jag att det är ganska kul. Att det faktiskt finns så mycket jag kan göra för att göra mitt manus bättre, innan jag låter någon annan läsa det.

Skriv om arbetslivet – få fem tusen

Via Twitter blev jag tipsad om ett stipendium för skribenter som ännu inte publicerat sig i bokform. Föreningen Arbetarskrivare delar ut ett fem tusen kronor till någon som skriver i föreningens anda. Det betyder:

ett skrivande med utgångspunkt i arbetet med ett underifrånperspektiv och för att utveckla den svenska arbetarlitteraturen

Senast den 15 januari ska bidraget skickas in. Man behöver inte vara medlem i föreningen, men om man vinner får man ett års medlemskap utöver prissumman.

Jag kan inte söka själv, men hoppas att någon duktig bloggare kammar hem vinsten. För fem tusen kronor kan man köpa sig allt möjligt – skrivtid, coachning, en dator eller väldigt mycket papper och porto att skicka tjocka manusbuntar för.

Lycka till!

Mer info finns här.

Ett könsbyte räddar karaktärerna

Om jag skulle ta och byta egenskaper med min man?

Jag kallar mig feminist och anser mig vara tämligen medveten om könsroller och dess konsekvenser för vårt individuella handlande. Ändå händer det att jag fastnar i stereotyper när jag skriver.

När fingrarna dansar över tangenterna smyger det sig in en och annan slentrianmässig beskrivning eller replik. En kvinna som fnittrar. En man som talar uppfordrande till sin son. I genomläsningen av manuset får jag syn på dessa pinsamheter och undrar om de verkligen kommer ifrån mig.

Igår tänkte jag en hel del på karaktärerna i mitt nya manus, framförallt två av dem: huvudpersonens mamma och pappa. (Ja, man kan kritisera mig för att vara heteronormativ genom att ge honom en sådan föräldrauppsättning.) Ingen av dem är särskilt minnesvärda. Inte heller trovärdiga. Det är något som skaver i dem. En dissonans mellan deras attribut och deras handlande.

Plötsligt slog det mig vad som var fel: de hade fått varandras egenskaper! Ett könsbyte är enda lösningen.

Ju mer jag tänker på det, desto bättre ter sig idén. Om jag låter mamman kliva in i pappans scener och pappan ta mammans roll, kommer de båda två att bli levande människor istället för stereotyper. Precis som en karaktär ska vara.

Nu återstår bara att ändra i manuset.

Häxorna visar vägen

Just nu läser hela familjen den här boken tillsammans. Las brujas av Roald Dahl (Häxorna på svenska). Högläsningen har blivit en gemensam rutin där vi turas om att läsa. Jag dramatiserar gärna och gör olika röster. Sexåringen ljudar sig genom orden och brottas ibland med de bokstäver vars spanska ljud skiljer sig från det svenska. Åttaåringen är lite blyg, men när hon väl läser går det som en dans. Maken läser rakt upp och ner, med fick en uppmaning från barnen att vara med dramatisk idag.

Det brukar heta att man ska läsa sitt eget manus högt, för att höra hur väl det funkar. Jag tycker att det är minst lika viktig att läsa andras böcker högt, i alla fall om man skriver för barn. Det är ofta uppenbart ganska snart vad som funkar och vad som inte gör det. I fallet med Häxorna är det en kombination av ett riktigt bra berättande, fartfyllda scener och ett språk som flyter utan att vara utslätat som gör läsandet så angenämt.

Det manus jag arbetar på just nu har ungefär samma målgrupp som Häxorna. Jag tror att min historia kan bli minst lika läsvärd – nu gäller det bara att få till det där flytet. Inte alls så lätt som att läsa högt, men minst lika roligt.

Att föra bok och att skriva bok

Första måndagen 2012 och jag ska ägna den åt att göra klart bokföringen för 2011. Alla papper i ordning inför det nya året.

Sedan, när jag har koll på skatter och annat, ska jag med samma noggrannhet ge mig på texterna. Först i kön står några texter som ska skrivas för en tidning. Men sedan: manuset! Det som ska bli en kapitelbok för barn så snart jag synat tidsperspektiv, karaktärer, konflikter och scener ordentligt och skalat av en sisådär 40 procent av texten. (Det motsvarar drygt 11 000 ord!)

Målet: att skriva avtal om utgivning med ett sort förlag i år.

En nyårshälsning

Jag vill önska alla som fortfarande hittar in på den här bloggen då och då ett riktigt Gott Nytt År!

Det blir ingen summering av året som gått, inga mål inför nästa år. Bara en önskan om att många skrivardrömmar slår in under 2012 – både för er och mig själv.

Bilden ovan är på den manusbunt jag jobbar med nu. Inspirationen kommer från Maria Turtschaninoffs blogginlägg där hon visar sin manusbunt.

I morgon skriver jag mitt sista inlägg på Debutantbloggen, sedan tar fyra nya debutanter över. Det ska bli roligt att återigen följa den som läsare. Det betyder också att jag kommer att bli mer aktiv på den här bloggen igen. Hoppas ni fortsätter att kika in då och då.

”40 procent av texten är överflödig”

I senaste numret av tidningen Skriva delar fyra författare med sig av en rad intressanta tips i artikeln ”Ge ditt skrivande en vitamininjektion”. Stewe Claeson säger en sak som jag fastnar särskilt för. Han betonar hur viktig det är att rensa i texten och påstår att ”alla texter är ungefär 40 procent större än de borde vara”.

Nu när jag sitter med ett manus framför mig som ska redigeras kan jag inte släppa siffran 40 procent. Tänk om jag skulle kunna stryka nästan hälften och fortfarande ha kvar storyn. Tanken kittlar. Han har nog rätt, tänker jag. Varje ord i manuset måste ha en ”inre nödvändighet”, det ska inte gå att slita några stycken ur min text utan att den blir förändrad.

Nu återstår bara den knepiga biten: att identifiera de 40 procent av texten som är överflödig.