Det gäller att hålla koll på vad ens böcker har för sig, och idag upptäckte jag att boken om Stella har gått och blivit jättebillig på Bokus. Ingen aning om hur länge priset gäller men just nu kostar den bara 45 kronor. Så skynda att fynda om du inte redan gjort det. Funkar fint för läsare i alla möjliga åldrar, och alldeles särskilt alla oss som inte har några syskon att bråka med.
I morgon börjar bokmässan i Göteborg och jag åker dit i vanlig ordning. På många sätt är det årets höjdpunkt för alla som skriver böcker, ger ut böcker, lånar ut böcker eller arbetar med litteratur på något annat sätt. Samtidigt kan det kännas lite tjatigt att samma sak upprepas, år efter år. Mingel, räkmacka, montrar, seminarier, hotell. Nyfärgat hår och snyggt sittande kläder. Höga klackar och långa naglar.
I år tar jag det lugnt. Jag har ingen aktuellt bok utan åker dit för att lyssna på och träffa andra författare. När mässan stänger tänker jag inte hänga kvar på montermingel eller åka till någon hotellbar och spana efter kändisar. Det lockar mig inte, helt enkelt. Inte i år i alla fall. I stället tänker jag hänga med personer jag gillar, sova gott i hotellsängen och kanske till och med ta en lite löprunda i stan.
Om någon skulle vilja träffa mig eller få en bok signerad så är det bara att höra av sig, förslagsvis via Twitter. Jag kommer ner torsdag morgon och åker hem på lördag kväll. Min bok ”Spring, Amina!” finns i Nypon förlags monter och ”Stella skaffar ett syskon” hos Rabén & Sjögren. Och i Lärarförlagets monter kan man hitta ”Se språket i ämnet” som jag har medverkat i.
Min bok ”Spring, Amina” har just tryckts i en ny upplaga vilket är roligt. Det betyder att den har hittat till många läsare. Då och då hör några av dem av sig. Det visar sig att Amina tilltalar barn från 6 år upp till pensionärer i 70-årsåldern. De allra yngsta läsarna får jag sällan kontakt med direkt, utan det är ofta någon vuxen inblandad i konversationen.
Igår skrev till exempel Pernilla Alm, som nyligen kom ut med boken ”Läxfritt – för en likvärdig skola”, om hur hennes dotter ena stunden grät över läxan för att lite senare läsa en lång stund om Amina på egen hand.
”Mamma, jag har läst jättelångt. Den här boken är verkligen spännande. Och sorglig. Hennes bror dog. Det är jättesorgligt. De fick fly mamma, till ett land – vilket land är det här?” Jag läser. ”Kenya”. ”Jaha. De fick fly dit.”
På Twitter bjöd Pernilla dessutom på en förtjusande bild som jag helt fräckt snor:
Foto: Pernilla Alm
Läsning är vackert, särskilt när små barn erövrar bokstav för bokstav, rad för rad, av egen inre drivkraft och med stöd från vuxna, papperslappar och litteratur på rätt nivå. Det tar sin lilla tid, men om de får fortsätta i lugn och ro, ges tillgång till en massa bra böcker, kunniga bibliotekarier och andra läsande barn och vuxna så brukar det bli hängivna läsare av dem.
*
Ska du till bokmässan? Då kan du lyssna på Pernilla Alm och Malin Roca Ahlgren på ett väldigt intressant seminarium: Inne med adhd, ute med läxor!
Min bok ”Stella skaffar ett syskon” har ett öppet slut. Förvecklingarna i boken får naturligtvis en lösning, men den stora frågan som Stella brottas med – kommer jag att få ett syskon? – får inget definitivt svar. När jag skrev manuset var det så jag ville ha det. Jag är själv ensambarn och fick aldrig något syskon, men hoppet levde rätt länge. Så vill jag att det ska vara för det barn som händelsevis läser boken och känner samma sak som Stella.
Men frågor kräver svar och böcker kräver uppföljare. Läsare vill veta hur det går sedan. Jag har till och med fått sms från en farmor som läst boken med sitt barnbarn och vill veta vad som händer sedan (vilket såklart gjorde mig väldigt glad). Jag har funderar och klurat på hur det går för Stella och faktiskt skrivit en fortsättning. Men det är så mycket som ska stämma för att det faktisk ska bli en till bok. Man ska ha en tillräckligt bra historia för att läsarna ska vilja läsa ännu mer om ens huvudperson. Man ska ha tid att förvandla idén till en text som förlaget vill ge ut. Och det får inte gå för lång tid, för då har bokhandeln inte längre kvar den första delen av boken och då går det ju inte att sälja tvåan.
Så där kan man rada upp faktorer som spelar in när det kommer till uppföljare. Men till syvende och sist handlar det mest om huruvida man själva känner en tillräckligt stark nyfikenhet för att gå vidare tillsammans med sin huvudperson. Ju mer jag funderar på det, desto mer lutar det åt att jag kommer att släppa taget om Stella och låta henne vandra vidare i livet utan mig och mina ord. Hon kommer att klara sig alldeles utmärkt.
För mig blir det kanhända lite tomt till en början, men vet ni vad… jag har fått syn på en ny liten person som jag är väldigt nyfiken på. Hon heter Ebba och har flyttat till andra sidan stan med sin mamma. Nu ska hon börja i en ny skola. Samtidigt ska mamma börja på ett nytt jobb där hon måste jobba jättesent ibland. Tur att morfar finns och kan vara med Ebba efter skolan.
Ordet research får mig att tänka på dammiga böcker, proppfyllda bokhyllor och många timmars läsande, blandat med några mejl och intervjuer med kunniga personer. Men ibland krävs andra slags insatser för att fördjupa kunskaperna inom ett visst ämne. När jag nu skriver en fortsättning på min bok ”Spring, Amina!” är ett centralt tema friidrott, närmare bestämt löpning. Amina ställs inför nya utmaningar och jag måste hänga med i svängarna om jag ska kunna berätta vad hon är med om på ett trovärdigt sätt.
Detaljerna är avgörande. Vad har man för skor när man springer på bana? Vilket material är pinnen i när man tävlar i stafett? Vilka distanser tävlar ungdomar i? Sådant går att googla. Men andra detaljer som är minst lika viktiga är inte lika lätt att googla sig till. Hur luktar det på en friidrottstävling? Hur värmer man upp inför ett sprintlopp? Tittar man bakåt när man växlar i stafett?
Gissa vem som har suttit klistrad framför teven under friidrotts-EM! Digitalboxens inspelnings- och pausfunktion har använts frekvent för att pausa, se på fotisättning, detaljstudera stafettväxlingar och spela in dokumentärer om träning inför EM. Det är guld värt för mitt skrivande. Och i kväll blir det ännu bättre, för då ska jag göra research på Stadion i Stockholm. Det är DN-galan och jag sitter på första parkett med anteckningsblocket i högsta hugg.
I vilket skede författare bjuder in sin förläggare i skrivandet varierar nog mycket. Somliga vill inte visa sin text förrän den är så gott som färdig medan andra gärna vill involvera fler tidigt under arbetet. Själv tycker jag att det känns bra att låta någon annan läsa i slutskedet av skrivandet, när jag känner att manuset är näst intill färdigt, men fortfarande kan förbättras. Ofta har jag en känsla av vad som inte riktigt funkar men behöver höra det från någon annan för att kunna ta det där sista, avgörande steget.
För det mesta räcker det med en kort kommentar för att sätta fart på fantasin. Förläggaren säger ”det mesta funkar, men du behöver utveckla parallellhistorian mer för att öka spänningen och locka en bredare målgrupp”. Och vips så vet jag vad som behöver göras och exakt hur det ska göras. Det har hänt flera gånger och jag blir lika förvånad varje gång.
Manuset just nu, med mina anteckningar.
Igår hände det igen! Just den här gången handlar det om att det idrottsliga i manuset behöver få större plats. Nästan i samma ögonblick som jag läser min förläggares mejl dyker ordet stafett upp i huvudet på mig. De ska springa stafett! Plötsligt faller alla bitar på plats. Jag läser igen manuset igen och inser att första halvan funkar bra som det är, där räcker det med några korta tillägg. Andra halvan av manuset behöver däremot skrivas om helt. Och om det blir som jag tänker mig kommer det att bli mycket bättre än i första versionen.
Att skriva om ett manus utifrån konstruktiv kritik är något av det bästa jag vet. Om några veckor hoppas jag att manuset är ännu vassare och vinner förläggarens gillande – igen. (I sådana fall börjar nästa vända med texten – den som görs tillsammans med en redaktör. Men det är en helt annan historia.)
Det var en mörk och stormig natt. Regnet piskade mot rutan och … Nej, så kan man ju inte börja en bok. I alla fall inte om man har någon sorts ambition att bli utgiven. För det sista förlagen och läsarna behöver är gamla slitna fraser eller stereotypa personer som går omkring och gör förutsägbara saker. Ett sådant manus hamnar garanterat i pappersåtervinningen. Men trots att jag vet det letar sig stereotyperna gång på gång in i mina manus och texten dräller ibland av utslitna fraser. Då återstår bara en sak: att radera och skriva om. Men varför blir det egentligen så? Varför lyckas jag inte hålla stereotyperna borta från mina texter?
Jag tror det handlar om att alla som skriver i någon utsträckning drar nytta av att språket och berättelsekonsten innehåller vissa givna drag. Dessa drag gör det lättare både för den som skriver och den som läser. Som författare kan man utnyttja sådana språkliga mönster för att få läsaren att känna sig hemma i ens berättelse – för att sedan leverera en riktig käftsmäll. Eller i alla fall en ordentlig överraskning. Men om man låter det går för långt, om man använder för många etablerade fraser eller förväntade händelser, då faller alltsammans platt. Det blir inte bara tråkigt att läsa utan fullständigt ointressant.
Allra svårast att hålla stereotyperna borta är det när jag skriver en scen eller ett kapitel för första gången. Då är jag otålig och vill bara komma vidare. Allt som stannar upp skrivandet rationaliserar jag bort, till exempel den inre redaktören och hennes gnäll. Idag började jag till exempel skriva en scen som ska introducera två personer: en mamma och hennes dotter. Det är morgon och första dagen i en ny skola respektive på nytt jobb. Många repliker och känslor är redan givna. Samtidigt måste just mina karaktärer ta form i några stycken text. Jag började helt enkelt skriva vad som utspelar sig hemma hos dem den där morgonen när de ska ge sig av: Mamman står och fixar sig framför spegeln, dottern sitter bredvid. Ord som spegel, parfymflaska och höga klackar förekommer. Men vänta nu … En mamma som lägger vikt vid sitt utseende, som rusar iväg på höga klackar för att inte missa bussen och som pratar om känslor. Har vi möjligen sett det tidigare?
Det är ju inte så svårt att se varifrån mina impulser att skriva scenen på just detta sättet kom. Men är det verkligen det jag vill berätta. Nej, såklart inte. Det första jag började fundera på är varför mamman och dottern åker buss. Har de ingen bil? Tja, det bestämmer ju jag. Och jag säger att de har en splitter ny bil som mamman köpte när hon fick sitt nya jobb. Varsågod min kära karaktär, här är nycklarna!
Plötsligt löser sig mycket. Om jag låter scenen börja i bilen under färden till skolan istället, kommer jag bort från parfymen och de höga klackarna. Istället kan jag fokusera på det som faktisk sker mellan mamman och dottern, samtidigt som miljön och händelserna som ramar in samtalet får en helt annat karaktär. Istället för ”sa hon och tog fram parfymflaskan” kan jag nu skriva ”sa hon och bytte fil”. Och det bästa är att den där spegeln som faktiskt fyllde en funktion i förta versionen av min scen finns även i bilen. Men det får bli en backspegel istället.
Okej, det var första scenen i det nya manuset. Undrar hur många gånger jag måste göra om samma procedur innan jag är nöjd och låter någon annan läsa texten. Jaja, det är bara att kavla ner ärmarna och sätta igång. Nej förresten, stryk det där sista.
Jag har bestämt mig för att springa min första halvmara i höst. Drygt 21 kilometer löpning är mer än jag någonsin har sprungit. Men efter ganska många veckors träning enligt ett färdigt program (som jag har modifierat enligt mina egna förutsättningar) börjar jag bli övertygad om att jag faktiskt kommer att klara det.
Som alltid när jag bestämmer mig för att satsa på något har jag plöjt böcker i ämnet. Att läsa om andra som springer är motivationshöjande och kan samtidigt bjuda på en och annan lärdom. En smula förvånad blev jag dock när jag snubblade in på Halmstads biblioteks webbsida (se skärmdump till vänster) och fick syn på en av mina egna böcker under rubriken Boktips: löpning. Visserligen handlar ”Spring, Amina!” om en flicka som springer, men för mig är bokens centrala tema hur det är att vara ensam i ett nytt land och hur man tar sig framåt trots att livet känns hopplöst.
Amina är dock ingen långdistanslöpare, i alla fall inte ännu. Hon kör medeldistans och är väldigt bra på det. En som kan springa riktigt långt däremot är Haruki Murakami, författare (och löpare), som han själv vill bli omnämnd på sin gravsten. Hans ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” är min absoluta favorit bland löplitteraturen. Kanske för att den visar hur två viktiga bitar i mitt eget liv hänger ihop: att skriva och att springa.
När jag står på startlinjen i DN Stockholm halvmarathon i september kommer jag att ha laddat med rätt många kilometer löpning, god mat, den perfekta spellistan och så en omläsning av Murakami. Hoppas det bär ända in i mål.
Det finns mycket att önska vad gäller de stora tidningarnas bevakning av barn- och ungdomslitteratur, men en som ofta tar chansen att fylla spalterna med tips på barnböcker är Lotta Olsson i DN. Idag ägnar hon sig åt nyutkomna bilderböcker och tipsar bland annat om ”Atjimpa – det mystiska ordet” av den portugisiska författaren och tecknaren Catarina Sobral. En bilderbok som handlar om språk och grammatik – så genialt. Den bara måste jag läsa.
Lotta Olsson skriver förresten även ”man kan naturligtvis inte köpa hur många bilderböcker som helst till barn”. Det kan man väl? Jag fortsätter i alla fall att köpa bilderböcker, trots att mina barn har passerat åldersspannet 3–6 år för länge sedan. För bilderböcker blir man aldrig för gammal för. Det vet väl alla?
Ett av sommarens projekt har varit att inventera alla mina påbörjade manus för att kunna avgöra vilka jag ska satsa på till hösten då jag ska skriva på heltid. Några manus är bara en titel och en tanke, andra består av några sidor text och så finns ett fåtal som är färdiga utkast, med början, mitt och slut.
Ett sådant manus, med början, mitt och slut, har till och med fått tummen upp från ett av mina förlag. De gillar det, men vill helst att jag gör om det för att passa lite äldre barn. Dessutom behöver huvudpersonerna genomgå en förvandling.
”Visst”, sa jag och tänkte att det var väl gjort i en handvändning. Så dumt! Det är klart att det krävs en massa arbete för att göra om ett manus på det viset. Till att börja med fick jag fundera en hel del på karaktärerna. De behövde nya namn, nytt utseende och nya personligheter. I vanliga fall funderar jag inte så mycket på det innan jag skriver, utan låter huvudpersonerna ta form under skrivandet. Men nu valde jag ett annat sätt. Jag satte mig ner och skissade upp dem som personer. Temperament, drivkrafter, intressen och svagheter. När jag läste Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” tyckte jag att hon ägnade överdrivet mycket tid åt just detta skede. Nu inser nu att det är nyttigt. Och roligt! Vad är det egentligen som skiljer oss människor åt? Vad är det som får oss att dras till varandra? Hur gör vi får att hantera varandras olikheter? Och hur funkar allt detta när det handlar om barn?
När jag väl hade gjort det insåg jag att den historia jag vill berätta skulle börja på ett helt annat sätt än i första versionen av mitt manus. Ett sätt som bottnar i den ena karaktärens särskilda intresse och personlighetsdrag. En vardaglig situation som drar skillnaderna mellan mina två karaktärer till sin spets.
Alldeles nyss skrev jag den första scenen i den nya versionen av manuset och det blev så mycket bättre än tidigare. Det är lika häftigt varje gång ens karaktärer talar om vad man ska skriva om dem. Undrar om slutet blir detsamma som i första versionen av manuset …