Just nu befinner jag mig i Aten som Författarförbundets stipendiat. Igår delade jag en text på Facebook som jag nu lägger ut även här på bloggen:
Syntagmatorget i Aten, december 2014.
”På flygplanet hit till Aten läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om de syriska flyktingarna i Grekland. Sedan kriget bröt ut för tre år sedan har 165 000 syrier flytt till Grekland. Av dem har 28 500 fått asyl, resten lever utan att vara registrerade. Sedan en knapp månad har ett par hundra av dem slagit läger utanför parlamentsbyggnaden här i Aten för att protestera mot hur de behandlas och för att kunna resa vidare till ett annat land i Europa.
Idag gick därför min medstipendiat Walter Repo och jag genom Atens regnvåta gator, förbi Akropolis, genom stadsdelen Plaka, bort mot Syntagmatorget, för att se om vi kunde prata med några av de syriska flyktingarna.
Raghda och Zuha.
Det första vi ser vid torget är parlamentsbyggnaden med sin slitna aprikosfärgade fasad. På torget på andra sidan gatan är några presenningar uppspända som skydd mot regnet. Där under sitter kvinnor och män – unga, gamla och barn – hopkurade och invirade i filtar.
Mellan deras kroppar och de kalla marmorblocken ligger några täcken och en och annan lastpall som isolering. En grekisk kvinna går runt och delar ut mat och dryck till flyktingarna, till synes på eget initiativ. Ett TV-team på plats väcker viss uppmärksamhet.
En grekisk kvinna har med sig mat och dryck till flyktingarna på torget.
Jag går runt, betraktar människorna som sitter där, tar några bilder. Kryper sedan in under en av pressningarna. Där sitter tre kvinnor på rad, en äldre och två yngre. De är tysta men ler när jag gör dem sällskap. Den äldre kvinnan med rosa och lila sjal presenterar sig som Raghda och berättar att hon har varit i Grekland i tio månader, de senaste 20 dagarna här på torget. Hennes dotter Zuha, 23 år och student, sitter bredvid. Maken och den yngsta dottern är i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med resten av familjen. Raghda har även en son, men det framgår inte om han är i Grekland eller Turkiet.
Basel visar sina mediciner och undrar hur han ska göra för att komma till Sverige.
En ung man sätter sig på huk intill mig. Han presenterar sig som Mohamed och visar sig vara duktig på engelska. Han hjälper sina landsmän att översätta.
En man med svart mössa, Basel, berättar att han har en bror i Sverige och undrar om det kan hjälpa honom att komma dit.
– Jag är sjuk, säger han och börjar plocka fram mediciner ur väskan. Han håller fram ett par askar med piller och två inhalatorer.
– Har du astma? frågar jag.
– En kemist bomb, förklarar Mohamed.
Sedan tar Basel upp en liten plastpåse ur fickan och visar upp sitt pass.
– Vi vill resa vidare till ett annat land där vi kan stanna, säger han.
Han visar att han inte har någon stämpel från Grekland i passet. Det har ingen här. För enligt Dublinförordningen ska en asylansökan prövas i det första landet i EU. Ingen vill stanna i Grekland.
– Människorna här är snälla och hjälper oss, säger Raghda.
– Men inte regeringen, viskar en man bakom mig.
Bisal är tre år och sover på marken framför parlamentet i Aten, till synes oberörd av det som händer omkring henne.
En ung kvinna kommer och sätter sig på huk framför oss. Hon lägger handen över ett litet huvud som sticker fram under en filt. Det är hennes treåriga dotter Bisal som ligger där och sover. Vid Bisals huvud sitter en tygdocka som hon fått av Röda korset. Kvinnan pekar mot en barnvagn bakom mig. Där ligger ännu ett litet barn och sover. Kvinnan håller upp tre fingrar och jag antar att hon försöker säga att hon har tre barn.
Jag ser på Raghda och hennes dotter Zuha igen. Raghda har studerat biologi på universitetet, men tycker om att måla. Zuha hann studera konst i ett år på universitetet i Damaskus innan kriget bröt ut. Zuha säger ingenting. Hennes ansikte är tillknäppt, med en antydan till ett milt leende. Jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle göra om hon fick en ny chans, i Sverige till exempel
Ett pass utan stämpel från Grekland. De syriska flyktingarna vill vidare till ett land där de kan leva ett anständigt liv i trygghet. Många av dem har familjemedlemmar i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med dem.
.Fler människor samlas omkring oss. Alla vill berätta, frågar om jag kan hjälpa dem att komma till Sverige. Jag beklagar att jag inte kan göra något mer än att skriva ned vad de berättar för mig.
Jag tänker på de elever jag har haft genom åren, som har lyckats ta sig till Sverige och där har plockat ihop skärvorna av sina tidigare liv, satt sig i skolbänken och börjat ta små, små steg mot ett nytt liv. Jag undrar om Raghda, Zuha, Basel , Mohamed och lilla Bisal kommer att få samma chans, eller om de kommer att förbi varsin siffra i statistiken över flyktingströmmarna i Europa år 2014.”
Bisal sover vidare. Vid hennes huvud sitter dockan från Röda korset.